Sida:Quentin Durward 1877.djvu/263

Den här sidan har korrekturlästs
221

»Huru kom du att skiljas från honom?» frågade Durward.

»Jag frånstal honom pengar, den Gud han dyrkade», svarade fayraddin med fullkomligt lugn; »han apptäckte mig och slog mig — jag stack ned honom med min knif, flydde till skogarne och förenade mig åter med mitt folk.»

»Usling, mördade du din välgörare?»

»Hvem bad honom betunga mig med sina välgerningar? Ziguenar-pojken var ingen hustamd gårdvar, som för några matbitar följde sin herre i hälarne och kröp under hans slag. — Han var en fången vargunge, som vid första tillfälle bröt sin kedja, sönderslet sin herre och återvände till sin vildmark.»

»Åter inträdde ett kort uppehåll, hvarefter den unge skotten, i ändamål att närmare utforska den misstänkte vägvisarens karakter och afsigter, frågade Hayraddin, huruvida det vore sant, att hans folk, trots sin okunnighet, gjorde anspråk på en kunskap om det tillkommande, som ej vore gifven åt de mer bildade folkslagens forskare, filosofer och prester.

»Vi göra verkligen anspråk derpå», sade Hayraddin, »och det med rätta.»

»Huru är det väl möjligt, att en så hög gåfva blifvit förlänad en så förnedrad stam?» sade Quentin.

»Huru skall jag kunna säga det?» svarade Hayraddin. »Kanske skulle jag likväl kunna det, men endast så vida ni kan förklara mig, hvarför, då hunden kan uppspåra menniskan, ej det ädlare djuret, menniskan, också har förmåga att spåra hunden. Dessa gåfvor, som tyckas er så underbara, äro instinktartade hos vår stam. Efter linierna i ansigte och hand kunna vi lika säkert förkunna de personer, som tillfråga oss, deras framtida öden, som vi om våren af trädets blomma kan förutsäga, hvad frukt det skall bära om hösten.»

»Jag tviflar på er kunskap och trotsar er att gifva mig bevis derpå.»

»Trotsa mig ej, herr väpnare», sade Hayraddin Maugrabin; »ty jag kan berätta er, att, ni må säga hvad ni vill om er religion, så rider den gudinna, ni tillber, i detta sällskap.»