222
»Tyst!» sade Quentin bestört. »Vid ditt lif, ej ett ord till, annat än som svar på hvad jag frågar dig. Kan du vara trogen?»
»Jag kan det — alla menniskor kunna det», sade ziguenaren.
»Men vill du också vara det?»
»Skulle ni tro mig mer, om jag svure derpå?» svarade Hayraddin hånleende.
»Ditt lif är i min hand», sade den unga skotten.
»Slå till och se, om jag är rädd att dö.»
»Kunna penningar göra dig till en pålitlig vägvisare?»
»Om jag ej vore det utan dem, nej.»
»Hvad kan då binda dig?» frågade Durward.
»Godhet», svarade ziguenaren.
»Skall jag svärja att visa mig god mot dig, om du tjenar oss troget på denna pilgrimsfärd?»
»Nej, det vore ett allt för öfverdrifvet slöseri med en så sällsynt vara», svarade Hayraddin. »Dig är jag redan förut förbunden.»
»Huru!» utropade Durward, mer förvånad än någonsin.
»Kom ihåg kastanieträden vid Cherfloden! Offret, hvars kropp du nedskar, var min bror, Zamet Maugrabin.»
»Och likväl finner jag er stå i förbindelse med just de personer, hvilka togo lifvet af er bror», sade Quentin; »ty det var en af dem, som gaf mig anvisning på, hvar jag skulle råka er — troligen samma en, som skaffade dessa damer er tjenst såsom vägvisare.»
»Hvad skola vi göra?» svarade Hayraddin dystert. »Dessa män behandla oss som vallhundarne behandla en fårahjord; de beskydda oss för en tid, drifva oss hit och dit, som det faller dem in, och sluta alltid med att föra oss till slagtbänken.»
Quentin fick sedermera tillfälle att erfara att ziguenaren talade sanning i detta hänseende, och att profossens vakt, som hade befallning att utrota de landstrykarband, som härjade riket, underhöll förbindelse med dem och för någon tid underlät att mot dem utöfva sin pligt, ehuru den alltid slutade med att bringa sina bundsförvandter i galgen. Detta är ett slags välberäknad förbindelse mellan tjufvar och polistjenstemän, till fromma för utöfningen af