kände till det hemliga ändamålet med deras färd, och å den andra ansåg Quentin det oundgängligt att hålla en ständig, men oförmärkt tillsyn öfver Hayraddins uppförande, på det han, för så vidt möjligt vore, ej obemärkt skulle kunna underhålla gemenskap med någon. Detta sistnämnda åter var naturligtvis omöjligt, om ziguenaren inqvarterades utom murarne af det kloster, der de stannade, och Durward kom på den tanken, att Hayraddin sjelf önskade åstadkomma denna senare anordning; ty i stället att hålla sig tyst och stilla i de åt honom anvisade qvarteren, voro hans samtal, upptåg och sånger på en gång så underhållande för noviserna och de yngre bröderna, och så föga uppbyggliga i det äldre klosterbrödernas tanke, att det i mer än ett fall erfordrades hela Quentins med hotelser understödda anseende för att hejda hans vanvördiga och opassande lustighet, samt allt det inflytande, han kunde förvärfva hos klostrets föreståndare, för att den hedniske hunden ej kastades på porten. Detta lyckades honom likväl medelst det skickliga sätt, hvarpå han förstod att urskulda sina ledsagares oanständiga uppförande, i det han tillika, slugt nog, yttrade den förhoppning, att vistelsen i närheten af heliga reliker och invigda bygnader, samt, framför allt, umgänget med religionens tjenare skulle bringa honom till en bättre insigt om hvad hans frid tillhörde.
Men på den tionde eller tolfte dagen af deras resa, sedan de inträdt i Flandern och nalkades staden Namur, voro alla Quentins bemödanden otillräckliga att undertrycka följderna af den förargelse, som väcktes af hans hedniska vägvisares uppförande. Tilldragelsen egde rum i ett franciskaner-kloster, tillhörande ett reformeradt brödrasamfund med stränga ordensregler, och dess prior var en man, som efter sin död kom i ropet som ett helgon. Sedan de härstädes, såsom man kunnat förutse, mer än vanligt talrika betänkligheterna omsider öfvervunnits, hade den besvärlige ziguenaren slutligen fått husrum i ett uthus, bebodt af en lekmannabroder, hvilken tjenstgjorde som trädgårdsmästare. Damerna drogo sig som vanligt tillbaka till sitt rum, och priorn, som råkade hafva aflägsna slägtingar samt bekanta i Skottland och var road af att höra utländingar tala om deras fädernesland, inbjöd Quentin, med hvars utseende
