rätta min vän, af orsaker, på hvilka ingen kunde hafva så god reda som just jag, att min utmärkte litteräre landsman, hvilken jag alltid skall omnämna med all den aktning hans talanger förtjena, ej var ansvarig för de haltlösa arbeten, som det behagat publiken i sin frikostighet att något förhastadt tillskrifva honom. Hänförd af ögonblickets ingifvelse, hade jag kanske gått ännu längre och bekräftat min utsago med att för min värd tillstå, att någon annan omöjligen kunde hafva skrifvit dessa arbeten, eftersom jag sjelf vore författaren, då jag genom markisens lugna svar, att det fägnade honom att höra, det dylikt skräp ej skrefs af en man af stånd, räddades från att så obetänksamt blottställa mig. »Vi läsa dem med ett visst slags nöje», tillade han, »liksom vi låna örat åt en komediants infall, eller som våra förfäder lyssnade till en privilegierad husnarrs qvickheter; men vi skulle finna oss sårade att få höra dem från en persons mun, som hade bättre anspråk på vårt umgänge».
Denna förklaring återkallade mig genast till min medfödda försigtighet, och jag blef så rädd att förråda mig, att jag ej en gång vågade förklara för min aristokratiske vän, att den person, han nämnt, efter hvad jag hört, för sitt rykte hade haft att tacka vissa arbeten, som man utan orättvisa kunde förlikna vid romaner på vers.
Förhållandet var, att markisen, bland åtskilliga andra skefva fördomar, hvilka jag redan antydt, äfven fattat en med förakt blandad fasa för nästan allt slags författarskap, ringare än det som eger att uppvisa en foliovolym lag eller dogmatik, och betraktade författaren till en roman, en novell, ett skaldestycke eller en tidningsartikel, som man betraktar ett giftigt skridfä, med en blandad känsla af fruktan och leda. Han påstod, att pressens missbruk, isynnerhet hvad dess flyktigare alster beträffade, hade förgiftat hela Europas sedlighet, och att den nu ånyo hölle på att återvinna ett inflytande, som krigslarmet nedtystat. Alla skriftställare, ända ifrån Rousseau och Voltaire, ned till Pigault-Lebrun och författaren till de skotska romanerna, utom de som voro af den största och tyngsta kalibern, voro i hans tanke tillgifna denna dåliga sak, och ehuru han medgaf, att han läste dem pour passer le temps,
