Sida:Quentin Durward 1877.djvu/272

Den här sidan har korrekturlästs

230

berättelsen om dessa afskyvärda styggelser, och då sakristanen slutat, steg han upp, nedgick i klostrets gård och befalde de tjenande bröderna, under hotelse af de strängaste straff för andlig ohörsamhet, att med käppar och piskor drifva Hayraddin ut ur det heliga området.»

Denna befallning verkstäldes genast i Quentins närvaro, som, huru förargad han än var öfver tilldragelsen, likväl strax insåg, att hans mellankomst ej skulle gagna till något.

Oaktadt superiorns uppmaningar var likväl den bestraffning delinqventen undergick mer löjlig än fruktansvärd. Ziguenaren sprang kors och tvärs på gården, under larmet af röster och bullret af slag, af hvilka somliga ej träffade honom, medan de med flit måttades miste; andra åter, som verkligen voro honom tillämnade, undvek han genom sin vighet, och de få som träffade hans rygg och axlar, mottog han utan klagan eller knot. Larmet och tumultet var så mycket större, som de ovana spögubbarne, mellan hvilka Hayraddin sprang gatlopp, oftare träffade hvarandra än honom, tills slutligen priorn, önskande göra slut på detta mer förargelseväckande än uppbyggliga uppträde, befalde att porten skulle öppnas, och ziguenaren med blixtens snabbhet ilade igenom den och sprang bort i månskenet.

Under detta uppträde hade de misstankar, som redan förut börjat uppstå hos Quentin, vaknat med förnyad styrka. Samma morgon hade Hayraddin lofvat honom att iakttaga ett hyggligare och anständigare uppförande, än han dittills plägat ådagalägga, då de under sin resa stannat i något kloster, och likväl hade han nu brutit sitt löfte och till och med visat sig mer anstötligt bullersan än vanligt. Någonting låg säkert derunder, ty hvilka fel ziguenaren än hade, så saknade han hvarken förstånd eller, då han så ville, sjelfbeherskning, och kunde det ej vara sannolikt, att han önskade råka någon af sin hord, eller någon annan person, hvarifrån han under dagens lopp var förhindrad genom den vaksamhet, hvarmed Quentin gaf akt på alla hans rörelser, och att han derför tagit sin tillflykt till denna list för att blifva utkörd ur klostret?

Denna misstanke hade ej förr uppstigit hos Durward förrän han med den raskhet i sina rörelser, som utmärkte