SJUTTONDE KAPITLET.
Den utspionerade spionen.
Hvad vill den råa stöfvarn? Lurifaxen
Som lurats? Bort med handen! Ej ni passar
För sådant landtligt sällskap.
Ben Jonson.
å Quentin skyndade ur klostret kunde han, tack
vare det klara månskenet, varseblifva
ziguenarens mörka figur, der han med en piskad
hunds skyndsamhet ilade längs den lilla
bygatan och tvärs öfver den släta ängen, som låg der bakom.
»Min vän löper fort», sade Quentin för sig sjelf, »men han måste löpa ännu mycket fortare, om han vill undkomma den snabbaste fot som ännu trampat Glen-houlakims ljunghedar.»
Som han lyckligtvis hade lagt af sig både kappa och rustning, hade den skotske bergsbon full frihet att utveckla en snabbhet, som var oupphunnen i hans hembygds dalar och som, oaktadt den fart hvarmed ziguenarn sprang, likväl tycktes utvisa, att denne snart skulle upphinnas af sin förföljare. Detta var likväl ej Quentins mening; ty han ansåg det för vigtigare att bevaka Hayraddins rörelser än att afbryta dem. Han styrktes ytterligare häri genom den ihärdighet, hvarmed ziguenaren fortsatte sitt lopp i samma riktning, och som han fortfor dermed, äfven sedan skrämseln öfver hans plötsliga utdrifvande ur klostret måste hafva upphört att inverka på honom, så tycktes detta antyda, att hans lopp måste hafva ett bestämdare mål, än som kunde förmodas hos en person, hvilken oförmodadt vid midnattstiden blifvit jagad ur ett godt qvarter och endast söker en ny hviloplats. Han såg sig
