stämdt honom, frikallade honom från hans förpligtelser till franska kronan, hvilka det derför var hans fasta föresats att afsäga sig. Han gissade, att biskopen af Lüttich behöfde soldater, och han trodde, att han genom de båda damerna, hvilka nu, isynnerhet den äldre grefvinnan, behandlade honom med mycken förtrolighet, skulle kunna erhålla något slags befäl och kanske få uppdrag att föra de båda fruntimren till något säkrare ställe än grannskapet at Lüttich. Och slutligen hade damerna, om också nästan blott på skämt, talat om att uppbåda grefvinnans egna vasaller och, liksom andra i dessa stormiga tider, befästa hennes starka slott emot alla angripare, samt gycklande frågat Quentin, om han ville blifva deras seneschall; och då han med värme och hänryckning förklarat sin beredvillighet att emottaga detta uppdrag, hade de, i samma anda och såsom en bekräftelse på hans utnämning till denna hedrande förtroende-post, tillåtit honom att kyssa dem båda på händerna; ja, han tyckte till och med att grefvinnan Isabellas hand, en af de täckaste och spädaste, som någonsin en trogen vasall hemburit en sådan hyllning, darrade, då hans läppar hvilade på den ett ögonblick längre än ceremonien fordrade, och att hennes kinder och ögon röjde en viss förvirring, då hon drog den tillbaka. Någonting kunde komma af allt detta, och hvilken tapper man vid Quentin Durwards ålder skulle ej gerna tillåtit dylika tankar inverka på sitt beslut?
Sedan denna punkt var afgjord, måste han dernäst taga i betraktande, huruvida han ytterligare skulle begagna sig af den trolöse ziguenarens ledning. Han hade afstått från sin första ingifvelse att döda honom i skogen; men om han nu skaffade sig en annan vägvisare och släppte honom lefvande ifrån sig, så vore det detsamma som att skicka förrädaren till Wilhelm de la Marcks läger med underrättelser om deras vidare rörelser. Han funderade på att rådfråga priorn och bedja honom qvarhålla ziguenaren med våld, tills de hunnit uppnå biskopens slott, men vid närmare besinnande vågade han ej framkomma med ett sådant förslag till en, både genom sin höga ålder och såsom klosterbroder klenmodig man, den der ansåg sitt klosters säkerhet som sin högsta pligt och darrade, blott han hörde Ardennernas vildgalt nämnas.
