i vårt beskydd och hvilken vi meddela vår synnerliga välsignelse.»
Quentin knäböjde pligtskyldigast för att mottaga den biskopliga välsignelsen.
»Hvad er sjelfva beträffar», fortfor den goda prelaten, »skolen I bo här hos min syster Isabella, en stiftsdam från Trier, hos hvilken ni kan vistas i all tukt och ära, till och med under samma tak som en så glad ungkarl som biskopen af Lättich.»
Sedan han slutat denna välkomsthelsning, förde han damerna artigt till sin systers våning, och hans hofmarskalk, hvilken var medlem af ett domkapitel och derför hade en till hälften verldslig och till hälften andlig karakter, fick uppdrag att mot Quentin uppfylla gästfrihetens pligter. Den öfriga eskorten anförtroddes åt den lägre betjeningens omsorger.
Quentin kunde härvid ej afhålla sig från att anmärka, att ziguenarens närvaro, som i klostren på landet väckt så mycken förargelse, vid denna rike och, vi kunna kanke säga det, verldslige prelats hof, ej gaf anledning till någon anmärkning eller invändning.
