NITTONDE KAPITLET.
Staden.
Ack, goda, kära vänner, låt mig ej
Uppreta er till sådant stormigt uppror!
Shakespeare.
kild från grefvinnan Isabella, hvars blickar så
länge varit hans ledstjerna, kände Quentin en
sällsam tomhet och beklämning, som han ännu
ej erfarit vid någon af de skiften hans lif
varit underkastadt. Visserligen var upphörandet af den
sammanvaro och den förtrolighet dem emellan, som
omständigheterna oundvikligen framkallat, en nödvändig följd
deraf, att grefvinnan ändtligen erhållit en fast bostad; ty
om äfven något så opassande kunnat falla henne in, under
hvad förevändning skulle hon väl ständigt kunnat behålla
hos sig en ung vapendragare, sådan som Quentin? Men
skilsmessans smärta var ej mera välkommen derför, att
den tycktes oundviklig, och Quentins stolta hjerta svälde
vid tanken på, att man afskedat honom som en vanlig
postiljon, eller som en ledsagare, hvilken fullgjort sin
skyldighet, medan hans ögon i hemlighet fälde en tår
eller två öfver ruinerna af alla de luftslott, han uppbygt
under deras blott alltför ljufva färd. Han gjorde ett
manligt, ehuru i början fåfängt försök att öfvervinna sin
nedslagenhet, och gifvande vika för känslor, som han ej
förmådde qväfva, satte han sig i fördjupningen till ett af de
fönster, som upplyste den stora salen på Schonwaldt, och
grubblade der på sitt hårda öde, som förnekat honom
tillräcklig rang och rikedom att fullfölja sina djerfva
önskningar.
