266
rättade han dem, »att han oeftertänksamt påtagit sig det skotska gardets mössa, emedan den hjelm, som han ämnat begagna under sin resa, af en händelse blifvit skadad, och att han beklagade, att till följd af denna omständighet samt den skarpsinnighet, hvarmed lütticharne gissat till hans verkliga karakter och ändamålet med hans sändning, dessa förhållanden öppet blifvit ådagalagda; han lät dem vidare förstå, att om man förde honom till stadshuset, såge han sig olyckligtvis nödsakad, att för de derstädes församlade högmögende yppa vissa saker, hvilka han af konungen blifvit anbefald att endast anförtro åt hans förträfflige vänners, mynheers Rouslaers och Pavillons i Lüttich enskildta öron.»
Denna sista vink hade en magisk verkan på de båda stadsborne, hvilka voro de upproriske borgarnes förnämsta ledare och, såsom alla folkuppviglare af deras slag, angelägna att, så vidt möjligt, behålla allt under sin egen ledning. De blefvo derför hastigt ense om, att Quentin för tillfället skulle lemna staden och vid nattens inbrott återkomma till Lüttich, för att enskildt samråda med dem uti Rouslaers hus, hvilket låg nära den stadsport som förde till Schonwaldt. Quentin drog ej i betänkande att underrätta dem om, att han för det närvarande bodde i biskopens palats, under föregifvande att han medförde skrifvelser från franska hofvet, ehuru hans verkliga sändning, som de riktigt gissat, afsåg Lüttichs borgare; och som både detta inbundna sätt att leda en underhandling och den persons rang och karakter, åt hvilken den förmodades vara anförtrodd, voro öfverenstämmande med Ludvigs karakter, uppväckte detta hvarken förundran eller tvifvel.
Nästan genast efter det denna upplysning blifvit lemnad, förde folkmassans påträngande dem midt framför porten till Pavillons hus, som låg vid en af de förnämsta gatorna och sträckte sig ända ned till Maas, med hvilken det från baksidan stod i förbindelse medelst en trädgård och vidsträckta garfveribygnader; ty den patriotiske borgaren var till sitt yrke en logarfvare.
Att Pavillon hemma hos sig skulle vilja undfägna Ludvigs förmenta sändebud, var någonting helt naturligt, och ett uppehåll framför hans hus väckte derför ej någon förvåning hos mängden, hvilken tvärtom helsade mynheer
