dag, innan han framkom, och han fann dessutom, att han närmat sig slottet på en annan sida än der hufvudingången låg, och att, om han ginge rundt omkring, hans framkomst derigenom ansenligt skulle fördröjas. Han skred derför rakt fram till den sidan, som låg honom närmast, emedan han der såg en befästad mur, — sannolikt densamma han redan varseblifvit i trädgården — med en bakport, som låg åt vallgrafven, och en dervid fastbunden båt, hvilken han trodde skulle föra honom öfver på hans tillrop. Då han närmade sig denna punkt, i förhoppning att slippa in den vägen, öppnades den lilla porten och en man utkom, hoppade ned i båten, for öfver till andra sidan grafven och stötte medelst en lång stång farkosten tillbaka dit, der han gått ombord. Då han kom närmare, fann Quentin att det var ziguenaren, hvilken, undvikande honom, såsom han utan svårighet kunde, tog en annan väg till Lüttich, på hvilken han snart försvann.
Detta gaf honom ny anledning till funderingar. Hade denna kringstrykande hedning hela tiden varit hos grefvinnnorna de Croye, och hvilka bevekelsegrunder kunde de väl hafva haft att hedra honom med ett så långt företräde? Pinad af denna tanke, styrktes Durward ytterligare i sitt beslut att söka ett samtal med dem, för att på samma gång yppa Hayraddins förräderi och underrätta dem om den farliga belägenhet, hvari deras beskyddare, biskopen, genom den upproriska sinnesstämningen i hans stad Lüttich var försatt.
Sedan Quentin fattat detta beslut, inträdde han genom slottets stora port och ingick i den stora salen, der han fann det lägre biskopliga presterskapet, den högre betjäningen, samt sådana främlingar, som i rang stodo under den förnämsta adeln, redan församlade vid middagsbordet. Man hade likväl vid bordets öfre ända hållit en plats ledig åt honom bredvid biskopens hus-kaplan, som välkomnade främlingen med det gamla studentskämtet: sero venientibus ossa, medan han med detsamma sörjde för hans tallrik rågades med läckerbitar, för att betaga det allt utseende af denna syftning till verklighet, hvilken i Quentins hembygd säges göra ett skämt till alls intet skämt, eller åtminstone till ett osmakligt.
På det man likväl ej skulle beskylla honom för bri-
