270
stande lefnadsvett, derför att han kommit för sent, beskref Quentin i korthet det tumult, som uppstått i staden, då man upptäckt att han tillhörde Ludvigs skotska lifvakt, och sökte gifva berättelsen en löjlig vändning genom att nämna, att han med svårighet blifvit dragen ur klämman af en fet borgare och hans vackra dotter.
Men sällskapet var för djupt intresseradt i händelsen för att fatta skämtet. Alla förrättningar vid bordet instäldes, medan Quentin berättade sin historia, och då han slutat, uppstod en högtidlig tystnad, som först bröts af hofmarskalken, hvilken med låg, klagande röst sade: »gifvo Gud, att vi snart finge sigte på de hundra burgundiska lansarne!»
»Hvarför lägger ni detta så djupt på sinnet?» sade Quentin. »Ni har här en hel mängd soldater, och era motståndare äro blott en hoprafsad pöbel, som griper till flykten för den första fladdrande fana, under hvilken öfvade krigare marschera.»
»Då känner ni ej lütticharne», sade kaplanen, »om hvilka man kan säga, att de, sjelfva Gent-borne icke undantagna, äro de vildaste och obändigaste män i hela Europa. Två gånger har hertigen af Burgund straffat dem för deras förnyade uppresningar mot deras biskop, och två gånger har han kufvat dem med mycken stränghet, inskränkt deras privilegier, tagit bort deras fanor, och tillvällat sig sjelf rättigheter och anspråk, som förut ej egde någon giltighet i en fri riksstad. Ja, sista gången tillfogade han dem till och med ett blodigt nederlag vid Saint-Tron, der de förlorade sex tusen man, som dels föllo för svärdet, dels drunknade under flykten, och för att dädanefter sätta dem ur stånd till vidare myteri, vägrade hertig Carl att intåga genom någon af de portar, de uppgifvit till honom, utan lät nedrifva fyratio famnar af deras stadsmur och intågade i Lüttich genom den sålunda gjorda breschen såsom en eröfrare, i spetsen för sitt ridderskap, med slutet visir och sträckt lans. Ja, Lüttichs invånare visste ganska väl den gången, att om det ej varit för det hans far, hertig Philip den Gode, lagt sig ut för dem, så hade denne Carl, då grefve af Charolais, prisgifvit deras stad till plundring. Och likväl, med alla dessa missöden i färskt minne, fast brescherna på deras mur ännu ej äro
