»Hvad era ögon alltför djerft sagt, hafva mina kanske blott alltför lätt förstått; men orättvis förföljelse gör sina offer behjertade, och det är bättre att förlita sig på en persons tacksamhet, än vara föremål för mångas förföljelser. Lyckan har sin tron på en klippa; men tappra män frukta ej att bestiga den. Om ni dristar göra något för en, som vedervågar mycket, behöfver ni blott i morgon vid ottesången infinna er i denna trädgård och på er barett bära en blå och hvit plym; men vänta inga vidare meddelanden. Man säger att era stjernor bestämt er för stora ting och gjort ert hjerta öppet för tacksamhet. Farväl, var trogen, punktlig och beslutsam, och tvifla ej på din lycka. I brefvet låg en ring, med en infattad taffelsten, hvari familjen de Croyes vapen var graveradt i form af en spetsbåge.
Quentins första känsla i detta ögonblick var en oblandad hänryckning, en fröjd och en stolthet, som tycktes lyfta honom till stjernorna, ett fast beslut att segra eller dö, som kom honom att förakta alla de tusen hinder, som stälde sig mellan honom och hans önskningars mål.
I ett sådant sällhetsrus och ur stånd att uthärda något afbrott, som, om äfven blott för ett ögonblick, kunde draga hans själ från en så hänryckande betraktelse, gick Quentin genast in i slottet, och ånyo förebärande hufvudvärk, för att slippa att deltaga i de biskopliga hoftjenstemännens aftonmåltid, påtände han sin lampa och begaf sig till det rum, som blifvit honom anvisadt, för att åter och gång på gång genomläsa den dyrbara biljetten samt tusen gånger kyssa den ej mindre dyrbara ringen.
Men så öfverspinda känslor kunde ej länge bibehålla sig i dessa höga regioner. En tanke trängde sig på honom, ehuru han stötte den ifrån sig såsom otacksam, ja till och med såsom hädisk, nämligen — att bekännelsens öppenhjertighet förrådde mindre grannlagenhet å den dams sida, som gjort den, än som lät förena sig med det romantiska svärmeri, hvarmed han dittills tillbedt grefvinnan Isabella. Denna ohöfviska tanke hade knappt insmugit sig i hans själ, förrän han sökte att qväfva den, såsom han skulle qväft en ilsken, hväsande huggorm, som insmugit sig i hans bädd. Anstod det honom, honom, den
