XXVIII
väl kunna förmå att förstöra denna andra terrass, som blifvit trampad af den tjusande markisinnan de Sévignés fötter och hvarmed äro förknippade så många erinringar, som stå i samband med talrika ställen i hennes intagande bref?»
Något uttröttad af markisens långa tirad, som sannolikt afsåg att upphöja de naturliga skönheterna hos hans egen terrass, hvilken likväl, oaktadt sitt förfallna skick, ej behöfde någon så högtidlig rekommendation, underrättade jag min vän, att jag nyligen ifrån England fått en dagbok öfver en resa i södra Frankrike af en min vän, en ung student i Oxford, skald, tecknare och lärd, hvari han meddelar en så liflig och hänförande beskrifning på slottet Grignan, der madame de Sévignés älskade dotter bodde och der hon sjelf äfven ofta vistades, att ingen, som läst boken, kunde vara det på fyratio mil nära, utan att företaga en pilgrimsfärd till stället. Markisen log, tycktes mycket förnöjd, frågade mig om bokens titel och nedskref efter min diktamen: »Resa genom Provence och utefter Rhone-stranden år 1819 af John Hughes, A. M., vid Oriel College, i Oxford», — tilläggande, att han ej hade råd att inköpa några böcker för slottets räkning, men att han skulle laga att nämnda resebeskrifning införskrefs för lånbibliotekets i närmaste stad räkning, på hvilket han var en abonnent. »Men se, här kommer vår pastor och gör slut på vårt samtal», sade han, och jag ser La Jeunesse komma smygande omkring den gamla pelargången vid terrassen, i akt och mening att ringa på middagsklockan — en i sanning högst öfverflödig ceremoni för att hopsamla tre personer, men hvars underlåtande skulle komma den redlige gubbens hjerta att brista. Låtsa som ni ej såge honom, ty han vill alltid gerna inkognito förrätta alla lägre tjenstebefattningar; så snart klockan ringt ut, uppträder han i all sin glans i egenskap af hofmästare».
Under det markisen talade, hade vi närmat oss slottets östra ända, hvilket var den enda del af byggnaden, som ännu kunde bebos.
»Då la bande noire[1] nedref återstoden af huset, för
- ↑ Så kallades under den franska revolutionen de föreningar af kapitalister och bygnadsentreprenörer, som uppköpte de som nationalegendom i beslag tagna andliga och adliga godsen.