jag helgat mitt lif till fullgörandet af min närvarande pligt, skulle jag skynda tillbaka till muren, troget strida för den gästfrie biskopen och tysta några af dessa skurkar, hvilkas strupar äro fulla af upprorsanda och roflystnad!»
Damen, som ännu stödde sig mot hans arm, tryckte den sakta, medan han talade, liksom för att låta honom förstå, att det fans anspråk på hans ridderlighet, som lågo honom närmare än slottet Schonwaldts försvar, medan ziguenaren, tillräckligt högt för att blifva hörd, utropade: »nå det kan jag kalla ett riktigt kristligt vanvett, som han vilja vända om och strida, då både kärlek och lycka fordra att vi skola fly. Framåt! framåt! Intet ögonblick är att förlora! Hästarne vänta oss bakom pil-häcken der borta.»
»Det fins inte mer än två hästar», sade Quentin, som såg dem i månljuset.
»Jag kunde omöjligen anskaffa fler, utan att uppväcka misstankar, och dessutom är det tillräckligt», svarade ziguenaren. »Ni två måste rida till Tongres, innan vägarne blifva osäkra. Marthon skall qvarstanna bland qvinnorna i vår hord, med hvilka hon är gammal bekant. Hon är en dotter af vår stam och vistades endast bland er för att främja våra ändamål, om så skulle påfordras.»
»Marthon!» utropade bestört damen, som stödde sig mot Quentin. »Är det ej min fränka?»
»Nej, det är bara Marthon», sade Hayraddin. »Ursäkta mig det lilla bedrägeriet. Jag vågade ej bortföra båda damerna de Croye från Ardennernas Vildgalt.»
»Usling!» utropade Quentin häftigt. »Men det kan ej — skall ej vara för sent. Jag skall skynda tillbaka och ridda grefvinnan Hameline.»
»Hameline», hviskade damen med upprörd stämma, »hvilar vid din arm och tackar dig för sin räddning.»
»Ha, hvad hör jag? Huru skall jag förstå detta?» sade Quentin, i det han gjorde sig lös från hennes arm med mindre artighet, än han vid hvilket annat tillfälle som helst skulle visat en dam af äfven ringare stånd.
»Är fröken Isabella således qvarlemnad? Farväl! Farväl!»
Då han vände sig om för att skynda tillbaka till
