282
slottet, fasthöll honom Hayraddin, »Nej hör — hör ni — ni skyndar er död till mötes! Hvarför, i den lede satans namn, bar ni den gamlas färger? Aldrig i mitt lif skall jag mer lita på blått och hvitt silke. Men hon har nästan lika stor hemgift — har juveler och guld och dessutom ansprak på grefskapet.»
Under det ziguenaren framflämtade dessa ord i afbrutna meningar, brottades han för att qvarhålla Quentin, hvilken slutligen lade handen pa sin dolk for att befria sig.
»Nej, om det är så», sade Hayraddin, släppande sitt tag, »så gå, och må djefvulen, om det fins någon, ledsaga er!»
Så snart Quentin kände sig befriad, skyndade han sig med vindens hastighet tillbaka till slottet, och Hayraddin vände sig om till grefvinnan Hameline, som nedsjunkit till jorden af blygsel, fruktan och besviket hopp.
»Här har skett ett misstag», sade han; »stig derför upp, grefvinna, och fö]j mig. Innan morgonen kommer, skall jag skaffa er en bättre man, än det der mjölk-ansigtet, och om inte en räcker till, skall ni få tjugu.»
Grefvinnan Hameline hade lika våldsamma passioner, som hon var fåfäng och svag till förståndet. Liksom många andra menniskor, uppfylde hon drägligt nog lifvets vanliga pligter, men i en kris, som den hvari hon nu befann sig, var hon helt och hållet oduglig till allting annat än att öfverlemna sig åt en gagnlös jämmer och anklaga Hayraddin att vara en tjuf, en bedragare, en mördare.
»Kalla mig bara ziguenare, och ni har sagt allt med ens», svarade han lugnt.
»Missfoster! Du sade, att stjernorna beslutat vår förening, och narrade mig att skrifva. O, hur ömkligt jag betett mig!» utropade den olyckliga damen.
»Och så hade de äfven», sade Hayzaddin, »om blott båda parterna varit villiga; men huru kan ni begära, att de välsignade konstellationerna kunna få en att gifta sig mot sin vilja? Jag blef narrad af era fördömda kristna galanterier och narraktigheter med band och bandrosor, — och den unga karlen tycker mer om kalf- än ko-kött,
