TJUGOFÖRSTA KAPITLET.
Plundringen.
Jag stänger alla nådens portar till;
Mordlysten krigsman, rå och hård i hjertat,
Och med ett samvete, som helvet’ rymligt,
Skall rasa fritt med blodbestänkta hinder.
Shakespeare.
lottet Schonwaldts öfverrumplade och skrämda
besättning hade detta oaktadt för någon tid
försvarat platsen mot de angripande, men de
otaliga hopar, hvilka utströmmade från
Lüttich och rusade till storms, liksom svärmande bin,
skingrade deras uppmärksamhet och nedslogo deras mod.
Dessutom rådde bland försvararne, om icke forräderi, så åtminstone en viss ljumhet; ty somliga ropade, att man borde gifva sig, och andra öfvergåfvo sina poster, för att söka sin räddning i flykten. Många störtade sig från murarne ned i grafven, och de, som ej drunknade, bortkastade sina fält-tecken och räddade sig genom att insticka sig i de stormandes brokiga hopar. Det var endast några få, som af tillgifvenhet för biskopens person samlade sig omkring honom och fortforo att försvara det stora tornet, dit han flytt, och andra, som, osäkra om att få pardon, eller, drifna af förtviflans mod, ännu försvarade sig i något enstaka bålverk eller torn af den vidsträckta byggnaden. Men de angripande, som blifvit herrar öfver borggårdarne och byggnadens nedre delar, sysselsatte sig med att förfölja de flyende och tillfredsställa sin roflystnad, då en ensam man, intagen af farhogor, ännu rysligare, än den förfärliga verklighet han hade framför sina ögon, sökte bana sig en väg midt igenom denna förvirringens
