292
denna obehöfliga uppmaning, började han ropa från fönstret: »Lüttich! Lüttich! Hit åt tappra gillesbröder af logarfvar-skrået!»
På detta rop och på den egna hvissling, hvarmed det åtföljdes — hvarje handtverks-skrå hade sin särskilda dylika signal — infunno sig ett par af hans omedelbara följeslagare, och då efterhand allt flere sällade sig till dem, bildade de snart en vakt utanför uppgången till det rum, hvarifrån deras anförare hade ropat dem.
Sakerna tycktes nu taga en lugnare vändning. Allt motstånd hade upphört, och anförarne för de särskilda trupp-afdelningarna hade vidtagit åtgärder för att förekomma en allmän plundring. Det ringdes i storklockan för att sammankalla ett krigsråd, och dess jerntunga, som för Lüttich förkunnade Schonwaldts intagande, besvarades af alla stadens klockor, hvilkas stämmor fjärran ifrån tycktes ropa: »hell segervinnarne!» Med rätta borde meinheer Pavillon nu hafva utgått från sitt citadell, men, vare sig af en berömvärd omsorg för dem han tagit under sitt beskydd, eller för ett bättre betryggande af sin egen säkerhet, åtnöjde han sig att med afsända bud på bud med befallning till hans löjtnant, Peterkin Geislaer, att genast infinna sig hos honom.
Till hans stora belåtenhet kom slutligen Peterkin, till hvilken Pavillon satte hela sitt förtroende vid alla vigtiga tillfällen, vare sig det gälde krig, politik eller handel. Han var en stark, undersätsig figur med ett hredt ansigte och stora, svarta ögonbryn, som antydde envishet och trätgirighet — så att säga en rådgifvar-fysionomi. Han var iklädd en jacka af buffel-läder samt ett bredt bälte, som uppbar hans jagtknif, och hade i handen en hellebard.
»Peterkin, min bästa löjtnant», sade hans befälhavare: »detta har varit en ärofull dag — natt skulle jag säga — och jag hoppas du är belåten för den här gången?»
»Fägnar mig höra att ni är det», sade den manhaftige löjtnanten; »men om ni kallar detta för en seger, så skulle jag ej väntat mig se er fira den innesluten här för er sjelf i en vindskupa, då ni behöfs i krigsrådet.»
»Är ni bara riktigt säker på, att jag behöfs der?» sade syndikern.
»Ja, visst gör ni det, för att förfäkta Lüttichs rättig-
