294
»Ja, inte vet jag», sade Peter. »Det pratas någonting om ett par grefvinnor de Croye, som undkommit under slottets stormning. Detta gjorde först mannen med Skägget utom sig af vrede, och nu är han utom sig af fylleri ochså.»
Borgmästaren kastade en tröstlös blick på Quentin och tycktes ej veta, hvad beslut han skulle fatta. Durward, som ej förlorat ett ord af det oroande samtalet, insåg genast, att deras räddning uteslutande berodde på, att han bibehöll sin egen sinnesnärvaro och uppehöll Pavillons mod. Han blandade sig derför dristigt i samtalet, liksom han varit berättigad att hafva en röst med i rådplägningen. — »Jag är förvånad, mynheer Pavillon», sade han, »att se er tveka om, hvad ni bör göra vid detta tillfälle. Gå djerft fram till Wilhelm de la Marck och begär fritt aftåg härifrån för er, er löjtnant, er väpnare och er dotter. Han kan ej uppge någon förevändning att hålla er fången.»
»För mig och min löjtnant — det vill säga mig sjelf och Peter — det går väl för sig; »men hvem är min väpnare?»
»Jag för närvarande», svarade den oförfärade skotten.
»Ni!» sade den förbryllade borgaren; »men är ni inte konung Ludvigs af Frankrike sändebud?»
»Jo visst, men mitt budskap är till Lüttichs magistratspersoner, och endast i Lüttich vill jag meddela det. Om jag yppade min karakter för Wilhelm de la Marck, skulle jag nödgas ingå i underhandling med honom och sannolikt äfven blifva qvarhållen af honom. Det är derför nödvändigt, att ni i hemlighet skaffar mig ut ur slottet i egenskap af er väpnare.»
»Får gå för min väpnare då; men ni talte om min dotter, och jag hoppas, att min dotter är trygg i mitt hus i Lüttich, der jag af allt hjerta önskar, att hennes far också vore.»
»Denna unga dam skall kalla er far, så länge vi äro här på stället», sade Durward.
»Och sedan i hela mitt lif», sade grefvinnan, kastande sig för borgarens fötter och omfamnade hans knän. »Ingen dag skall gå förbi, utan att jag skall hedra er, älska er och bedja för er som en dotter för sin far, om ni blott vill bistå mig i denna förfärliga belägenhet. — O, var ej
