304
och det tycktes, som om åtskilliga delar af hans presterliga drägt blifvit kastade på honom för att håna och förlöjliga hans embete och andliga värdighet. Till all lycka satt grefvinnan Isabella, hvars känslor vid att se sin beskyddare bragt i sådant tillstånd kunde hafva förrådt hennes egen hemlighet och blottstält hennes säkerhet, så, att hon hvarken kunde se eller höra hvad som föregick, och Quentin stälde sig med afsigt framför henne, så att hon hvarken skulle märka något eller sjelf blifva bemärkt.
Det uppträde, som följde, var kort och ohyggligt. Då den olycklige prelaten fördes inför den vilde hötdingen ådagalade han, som under hela sitt föregående lif endast varit utmärkt för sin vänlighet och godsinthet, i detta kritiska ögonblick en stolthet och värdighet, som anstod hans lysande rang och härkomst. Hans blick var lugn och oförfärad, hans hållning, då han lössläpptes af de råa händer, hvilka framsläpade honom, var idel och på samma gång undergifven, ett mellanting mellan beteendet hos en verldslig furste och en kristlig martyr. Sjelfva de la Marck kände sig så förvirrad af sin fånges fasta hållning och hogkomsten af de välgerningar, han åtnjutit af honom, att han tycktes obeslutsam, nedslog ögonen, och först måste tömma en bägare vin, innan han förmådde återtaga sitt oförskämda, och öfvermodiga sätt, hvarpå han sålunda tilltalade sin olyckliga fånge. — »Ludvig af Bourbon», sade han, i det han tungt drog efter andan, knöt näfvarne, bet ihop tänderna och begagnade alla möjliga medel, som kunde uppegga och underhålla hans medfödda grymhet; »jag sökte er vänskap och ni förkastade den. Hvad ville ni nu gifva, att det vore annorlunda? Nickel, var redo!»
Slagtaren steg upp, fattade sitt vapen, smög sig omkring ryggen på de la Marcks stol och stod med yxan upplyft i sina blottade och seniga armar.
»Ludvig af Bourbon, betrakta denne man», fortfor de la Marck, »och säg mig, hvilka vilkor du nu vill erbjuda för att undgå denna fruktansvärda stund?»
Biskopen kastade en svårmodig, men oförfärad blick på den rysliga drabanten, hvilken tycktes beredd att verkställa tyrannens befallning, och sade derefter med fasthet: »hör mig, Wilhelm de la Marck, och alla redlige män, om det finnes några här, som förtjena detta namn,
