hören de enda vilkor, jag kan erbjuda denne röfvare. Wilhelm de la Marck, du har till uppror eggat en kejserlig riksstad, har angripit och intagit en tysk riksfurstes palats, dödat hans folk, plundrat hans egendom, misshandlat hans person; för detta är du hemfallen under riksakt och har förtjent att blifva förklarad fogelfri, men du har gjort mer än allt detta: du har brutit mer än blott menskliga lagar — du har förtjent mer än mensklig hämd. Du har brutit in i Herrans helgedom, lagt våldsam hand på en kyrkans smorda, lik en helgerånande röfvare kränkt Guds hus med mord och plundring —»
»Har du inte slutat än?» sade de la Marck, ursinnigt afbrytande honom och stampande med foten.
»Nej», svarade prelaten; »ty jag har ännu ej sagt dig de vilkor, du önskade få höra af mig.»
»Fortfar då», sade de la Marck, »och ve öfver ditt gråa hufvud, om ej slutet på din predikan behagar mig bättre än ingången!» Med dessa ord kastade han sig tillbaka i sin stol, skärande täinderna, tills fradgan stod om läpparne på honom, liksom från betarne på det vilddjur, hvars namn han bar.
»Dessa äro dina brott», återtog biskopen med lugn ståndaktighet; »hör nu de vilkor, jag, som nådig furste och kristlig prelat, åsidosättande hvarje mig personligen
