322
sig sjelf eftersinnande, om det funnes någon möjlighet, att han kunde förskaffa henne en tillflyktsort i Skottland; men den nedslående sanningen trängde sig på honom, att det skulle vara lika oädelt som grymt, om han förledde henne till ett sådant steg, utan att hafva den ringaste utsigt att kunna skaffa henne något passande beskydd. »Fröken», sade han slutligen, »jag skulle handla illa mot min ära och min ridderliga ed, om jag tilläte er grunda något förslag på den förutsättningen, att jag egde makt att i Skottland kunna skaffa er något annat beskydd, än den ringa arms, som nu är vid er sida. Jag vet knapt, om någon ännu lefver i mitt fädernesland, i hvars ådror min familjs blod flyter. Riddaren af Innerquharity stormade vid midnatten vårt slott och nedhögg allt som bar mitt namn. Vore jag tillbaka i Skottland, så är jag ensam och svag, och våra arf-fiender äro talrika och mäktiga, och skulle konungen äfven vilja göra mig rättvisa, så vågar han ej, för att godtgöra den orätt en enda person lidit, trotsa en höfding, som rider med femhundra ryttare.»
»Ack», sade Isabella; »det fins således ingen vrå på jorden, som är fri från förtryck, eftersom det rasar lika hejdlöst bland dessa vilda berg, hvilka dock hafva så litet som lockar vinningslystnaden, som på våra rika slättbygder!»
»Det är en bedröflig sanning», sade Durward, »och jag kan ej neka till, att våra fiendtliga claner nästan blott af hämdlystnad och blodtörst utöfva bödelstjenst mot hvarandra, och att Ogilvierne och deras likar i Skottland spela samma roll, som de la Marck och hans röfvare i detta land.»
»Vi vilja då ej vidare tala om Skottland», sade Isabella med en ton af låtsad eller verklig likgiltighet, »hvilket jag också blott nämnde på skämt, för att se, om ni verkligen kunde såsom tillflyktsort föreslå mig det oroligaste rike i Europa. Det var endast för att pröfva er uppriktighet, hvilken det gläder mig att finna pålitlig, äfven när er partiskhet som mest uppeggas. Ännu en gång derför, jag vill ej tänka på något annat beskydd, än det som kan lemnas af den första aktningsvärda baron, länspligtig under hertig Carl, åt hvilken jag beslutat öfverlemna mig.»
