Hameline lemnat slottet Schonwaldt, äfvensom det gängse ryktet, att hon fallit i de la Marcks händer; ty grannlagenheten ålade honom tystnad i det förra fallet, och det afseende han måste fästa på sin följeslagerskas känslor, i ett ögonblick då hon hade behof af hela sin kropps- och själsstyrka, afhöll honom från att vidröra det senare, hvilket han dessutom endast hört såsom ett löst rykte.
Ehuru dessa vigtiga enskildheter voro uteslutna i berättelsen, gjorde den likväl ett djupt intryck på Isabella, som efter att en stund bortåt hafva ridit framåt under tystnad, slutligen med en ton af kallt missnöje sade: »och således öfverlemnade ni min olyckliga slägting, i en vild skog, åt en eländig ziguenares och en trolös tjenstepigas tycke? Stackars faster, du, som alltid så mycket plägade berömma denne ynglings trohet!»
»Om jag ej gjort det, min fröken», sade Quentin, ej utan skäl sårad af att hans ridderlighet på detta sätt tolkades af henne, »hvad hade väl då dens öde blifvit, till hvars beskydd jag var vida innerligare förbunden? Om jag ej lemnat grefvinnan Hameline de Croye i deras händer, hvilka hon sjelf valt till sina rådgifvare, så skulle grefvinnan Isabella nu varit Wilhelm de la Marcks, Ardennernas Vildgalts, brud.»
»Ni har rätt», sade Isabella, i sin vanliga ton, »och jag, som åtnjuter förmånen af er hängifvenhet, har skamligt och otacksamt kränkt er. Men ack, min olyckliga r faster! Och den nedriga Marthon, som i så hög grad åtnjöt hennes förtroende och så föga förtjenade det — det var hon, som till min slägting införde de uslingarne Zamet och Hayraddin Maugrabin, hvilka genom sin föregifna kunskap i spådomskonst och astrologi erhöllo ett stort inflytande öfver henne; det var hon, som bekräftade deras förutsägelser och uppmuntrade henne till — jag vet ej rätt hvad jag skall kalla det — en hop dåraktiga inbillningar om giftermål och älskare, hvilka min fasters ålder gjorde lika opassande som osannolika. Jag är nästan öfvertygad om, att vi från början blifvit omgifna af dessa snaror genom Ludvig af Frankrike, för att förmå oss att taga vår tillflykt till hans hof, eller, rättare, på det vi måtte falla i hans våld, och huru föga kungligt, huru oridderligt och ovärdigt han, efter detta förhastade steg
