»Låt oss göra det, min enda vän», sade Isabella, i det hon satte sin häst i galopp, »och du, min hederlige gosse», tillade hon, i det hon vände sig till Hans Glover; »rid du en annan väg, och stanna ej för att dela vårt missöde och vår fara.»
Den hederlige flandraren skakade på hufvudet och besvarade hennes ädelmodiga uppmaning med: »nein, nein! Das geht nicht», och fortfor att ledsaga dem, och så redo de nu alla tre framåt skogen, så fort deras uttröttade hästar förmådde springa, alltjemt förföljda af ryttarne, hvilka ökade sin fart, då de sågo dem fly. Men oaktadt sina hästars trötthet, bibehöllo de flyende likväl ett ansenligt försprång framom de förföljande, emedan de voro väpnade och således lättare beridne, och de hade kommit skogen på ungefär en fjerdedels mil nära, då en ryttartrupp under en riddares banér sågs komma fram ur skogen och afskar deras flykt.
»De ha blank rustning», sade Isabella; »de måste vara burgundare. Men må de vara hvilka som helst, så måstee vi gifva oss åt dem, hellre än åt dessa laglösa bofvar, hvilka förfölja oss.»
Ett ögonblick derefter utropade hon, betraktande banéret: »jag känner igen det klufna hjertat! Det är grefve
