338
att lütticharne, eller åtminstone den bättre delen af dem, ehuru de obetänksamt kastat sig in i upproret mot deras biskop, likväl ej, så vidt han kunde bedöma, haft för afsigt att biträda de la Marck i hans arskyvärda dåd, utan tvärtom varit slagna med skräck, då de bevittnade det, och skulle velat förekomma det, om de blott haft makt dertill.
»Tala ej om det trolösa, ostadiga, pöbelaktiga slöddret!» sade Crèvecœur. »Då de grepo till vapen mot furste, som ej hade något annat fel, än det, att han var en allt för mild herre mot ett sådant följe af otacksamma slafvar; då de väpnade sig mot honom, och bröto sig in i hans fredliga hus, hvad kunde de åsyfta annat än mord? — Då de sammansvuro sig med Ardennernas Vildgalt, den största mandråpare i Flandern, hvad kunde de väl tillärna annat än mord, hvilket just är det yrke hvaraf han lefver? Och sedan, var det ej enligt din egen utsago en bland deras egen nedriga pöbel, som verkstälde sjelfa dådet? Jag hoppas att få se deras kanaler strömma af blod vid skenet af deras brinnande hus. O, hvilken god, ädel, högsinnad herre de mördat! Andra vasaller hafva gjort uppror under tyngden af pålagor och elände, men dessa lüttichare i öfvermod öfver sina alltför stora rikedomar.» Han släppte dervid tyglarne på sin stridshäst, och vred smärtsamt sina genom stridshandskarne oböjliga händer. Quentin insåg genast, att den sorg, han visade, var ökad genom den bittra hogkomsten af den vänskap, som förenat honom med den aflidne, och han iakttog derför tystnad, vördande en smärta, som han ej ville föröka och hvilken han derjemte kände sig ur stånd att lindra.
Men grefve Crèvecœur återkom gång på gång till samma ämne och frågade honom om hvarje omständighet vid Schonwaldts öfverrumpling samt biskopens död, då han plötsligt, liksom han kommit ihog något som fallit honom ur minnet, frågade, hvart grefvinnan Hameline tagit vägen och hvarför hon ej var med sin slägting. »Ej», tillade han föraktligt, »som skulle jag det ringaste anse hennes frånvaro som någon förlust för grefvinnan Isabela; ty fastän hon var hennes anförvandt och på det hela en välmenande qvinna, så har likväl hofvet i Cocagne aldrig frambragt en sådan fantastisk toka, och jag tar för gif-
