att hennes brorsdotter, hvilken jag alltid känt som en sedesam och stadgad ung qvinna, låtit detta af romangriller halft förvridna, gamla giftaslystna och äktenskapsmäklande fån narra sig till den der dåraktiga flykten från Burgund till Frankrike!»
Hvilket språk för en romantisk älskares öron! Att till på köpet nödgas höra detta i en belägenhet, då det skulle varit löjligt af honom att försöka, hvad som var omöjligt för honom att utföra — nämligen att med vapen i hand öfverbevisa grefven, att han skändligt oförrättat grefvinnan, då han kallade henne, den makalösa så väl i förstånd som skönhet, en sedesam och stadgad ung qvinna, egenskaper, som med fog kunnat tilläggas en solbränd bondflicka, som föste på oxarne, medan hennes fader skötte plogen. Och sedan, att förmoda henne vara under en fjollig och af romangriller förvriden tants ledning — det var en smädelse, som bort nedstötas i smädarens hals. Men han hölls tillbaka af grefve Crèvecœurs öppna och stränga ansigte jemte det fullkomliga förakt denne tycktes hysa för de känslor, som herskade i Quentins bröst; ty vad grefvens vapenrykte beträffade, så skulle det endast hafva stegrat hans önskan att utmana honom, om han ej återhållits af fruktan för åtlöje, det vapen, som framför alla andra mest fruktas af alla slags entusiaster och som, genom sitt inflytande på dylika sinnen, ofta hejdar det narraktiga, men äfven lika ofta qväfver det ädla.
Fruktande att blifva föremål för förakt snarare än för vrede, tvang Quentin sig, så påkostande det än föreföll honom, att inskränka sitt svar till en oredig berättelse om grefvinnan Hamelines flykt från Schonwaldt, innan anfallet egde rum. Han hade i sjelfva verket icke noggrant kunnat skildra sakförhållandena, utan att sprida en löjlig dager öfver Isabellas slägting och kanske öfver sig sjelf, enär han ju varit föremål för hennes vanvettiga förhoppningar. Han slutade sin förvirrade redogörelse med att omnämna, att han hört ett obestämdt rykte om, att grefvinnan Hameline fallit i Wilhelm de la Marcks händer.
»Jag hoppas till St. Lambert, att han må gifta sig med henne», sade Crèvecœur; »hvilket han nog är karl till att göra för hennes penningpåsars skull; liksom han är karl till att slå henne i hufvudet, så snart han
