TJUGUFEMTE KAPITLET.
Den objudne gästen.
Ej något menskohjerta väfts så väl,
Till varp och inslag, att det felfritt är:
Jag sett en hjelte för en vallhund fly
En vis, som så betett sig, att en tok
Deröfver skulle blygts; ty just den sluge,
Den verldserfarne ofta spinner nät,
Så fina att i dem sig sjelf han snärjer.
Gammalt skådespel.
nder den tidigare delen af sin nattliga färd hade Quentin att kämpa med denna bittra smärta, som en yngling känner, då han, kanske för alltid, skiljes från den han älskar. Påskyndad af omständigheternas tvång och Crèvecœurs otålighet, hastade de framåt genom Hennegaus rika slättland, under den vänliga ledningen af en strålande höstmåne, som kastade sitt gulaktiga sken öfeer feta, yppiga betesmarker, skogar och åkerfält, hvarifrån landtmännen, begagnande sig af hans ljus, hemförde säden, ty så stor var äfven på den tiden flandrarens idoghet; han sken på breda, fruktbärande floder, på hvilka de till handelns tjenst utbredda hvita segeln, ostörda af klippor och strömhvirflar, framgledo förbi fredliga byar, hvilkas yttre prydlighet och snygghet buro vittnesbörd om invånarnes välstånd; han glimmade på mången tapper barons och riddares slott, med dess djupa graf, tjocka murar och höga vårdtorn — ty Hennegaus ridderskap var berömdt bland Europas adel — och på afstånd kunde man vid hans ljus urskilja de jättehöga tornen till mer än en väldig domkyrka.
Men huru mycket dessa vexlande utsigter än afveko från hans eget hemlands ödsliga vildmarker, förmådde de