346
väl om sams med grefve Crèvecœur, på hvars allvarliga drag hans entusiastiska tänkesätt och egendomliga sätt att uttrycka sig ofta framlockade ett leende, som likväl förlorat all sarkastisk bitterhet och ej öfverskred gränserna för gladlynthet och ett bildadt lefnadsvett.
I det de sålunda med mycket större endrägt än den föregående dagen fortsatte sin resa, ankom den lilla truppen slutligen två mil nära den berömda och befästade staden Peronne, invid hvilken hertigens af Burgund här lägrat sig, såsom man trodde, färdig att göra ett infall i Frankrike, medan Ludvig å sin sida samlat en ansenlig styrka i närheten af Saint Maxence, i afsigt att hålla sin öfvermäktige vasall i styr.
Peronne, beläget vid en djup flod på en öppen slätt samt omgifvet af starka bastioner och djupa grafvar, var både i äldre och nyare tider ansedt som en af Frankrikes starkaste fästningar. Grefve Crèvecœurs följeslagare och hans fånge närmade sig fästningen omkring klockan tre på eftermiddagen. De redo just genom en stor skog, som då för tiden på östra sidan sträckte sig ända till stadsmurarne, då de mötte två personer, klädda i den lätta drägt, som begagnades i fredstider, och hvilka, att sluta af deras talrika svit, voro personer af hög rang. Att döma af falkarne, de buro på sina handlofvar, och af den mängd jagthundar, som leddes af de medföljande jagtbetjenterne, roade de sig med falkjagt; men då de varseblefvo Crèvecœur, hvars rustning och färger de genast igenkände, afstodo de från sitt letande efter en häger längs bräddarne af en lång kanal och skyndade i galopp emot honom.
»Nyheter, nyheter, grefve Crèvecœur!» ropade båda på en gång mot honom ; »medför ni nyheter eller vill ni höra nyheter? Eller vill ni göra ärligt byte?»
»Jag skulle vilja göra ärligt byte, mina herrar», sade Crèvecœur, sedan han förbindligt helsat på dem, »om jag kunde tro, att ni hade nyheter af tillräcklig vigt att uppväga mina.»
De två jägarne logo mot hvarandra, och den äldre af de två, en ståtlig figur med ett mörkt ansigte och detta dystra uttryck, hvilket några fysionomister tillskrifva ett melankoliskt temperament, och andra, såsom den itaienska
