348
bildhuggaren spådde af Carl I:s, anse såsom förebådande en våldsam död[1], sade, i det han vände sig till sin följeslagare: »Crèvecœur har varit i Brabant, handelns hemland, och lärt alla dess konstgrepp, så att vi få svårt att reda oss, om vi vilja köpslå med honom.»
»Mina herrar», sade Crèvecœur, »såsom tillbörligt bör hertigen hafva förstlingen af mitt kram, liksom landsherren först tager sin tull, innan marknaden öppnas. Men säg mig, äro era nyheter af det ledsamma eller glada slaget!»
Den person, hvilken han nu särskildt tilltalade, var en man med ett rörligt utseende och ögon af en ovanlig liflighet, hvilken mildrades genom ett drag af allvar och eftertanke omkring munnen och öfre läppen. Hela fysionomien antydde en man med snabb blick och omdömesförmåga, men försigtig och långsam i att fatta ett beslut eller yttra sin mening. Detta var den ryktbare riddaren från Hainault, son till Collart eller Nicolas de l'Elite och i historien och bland historieskrifvarne känd under det vördnadsvärda namnet Philip des Comines, en man, som vid denna tidpunkt stod i nära beröring med Carl den Djerfve, såsom en af hans förnämsta rådgifvare. Han besvarade Crèvecœurs fråga rörande beskaffenheten af de nyheter han och hans följeslagare, baron d'Hymbercourt, medförde. »De framvisa alla regnbågens färger», sade han, »och skifta i färgton, allt efter som man håller dem mot det mörka molnet eller den molnfria himmelen. — En sådan regnbåge har sedan Noachs ark aldrig varit sedd i Frankrike och Flandern.»
»Mina nyheter», svarade Crèvecœur, »äro deremot som en komet; dystra, vilda och förfärliga i sig sjelfva, och likväl blott att anse såsom förebud till ännu större och fruktansvärdare olyckor.»
»Vi måste öppna våra packor», sade Comines till sin följeslagare, »eller kunde någon nykomling gå oss i förköp; ty våra nyheter äro redan i hvar mans mun. Med ett ord, Crèvecœur — hör och undra — konung Ludvig är i Peronne!»
- ↑ De Hymbercourt eller Imbercourt afrättades tillika med kansleren af Burgund år 1477 af borgarne i Gent. Maria, Carl den Djerfves dotter infann sig sjelf på torget i Gent och besvor sina upproriska undersåtar att skona hennes tjenares lif, men alla hennes böner tjenade till intet.
