»Hvad!» sade grefven förvånad; »har hertigen dragit sig tillbaka utan batalj? Och uppehåller ni er här i era fredsdrägter, sedan staden blifvit belägrad af fransmännen? — Ty jag kan ej tro, att den blifvit intagen.»
»Nej bevars», sade d'Hymbercourt; »Burgunds banér har ej vikit tillbaka en fotsbredd, och likväl är konung Ludvig här.»
»Då måtte Edward af England kommit öfver hafvet med sina bågskyttar», sade Crèvecœur, »och, liksom hans förfäderr, vunnit en ny seger vid Poitiers?»
»Nej, inte det en gång», sade Comines. »Intet franskt banér har fallit i stoftet, intet segel har hissats från England, der Edward är allt för mycket upptagen af borgarfruarna i London, för att tänka på att spela svarta prinsen. Hör den utomordentliga sanningen. Som ni vet, så voro vid er afresa underhandlingarna mellan franska och burgundiska fullmäktige af brutna, utan någon synnerlig sannolikhet till försoning?»
»Ja visst, och vi drömde ej om annat än krig.»
»Hvad som sedan inträffat, har verkligen varit så likt en dröm», återtog Comines, »att jag alltid väntar mig skola uppvakna och finna det så. Det är knapt en dag sedan hertigen i rådskammaren så ursinnigt protesterade mot vidare dröjsmål, att man beslöt att skicka en krigsförklaring till konungen och genast inrycka i Frankrike. Toison d'Or, åt hvilken denna sändning uppdrogs, hade satt på sig sin embetsdrägt och stod redan med foten i stigbygeln, färdig att stiga till häst, då hvem få vi se, om ej franska härolden Mont-joie, som kommer inridandes i vårt läger. Vi trodde ingenting annat, än att Ludvig gått vår krigsförklaring i förväg, och tänkte med oro på, hur hertigen skulle vredgas öfver det råd, som hindrat honom från att först framkomma med krigsförklaringen. Men sedan konseljen i hast sammankallats, blefvo vi ej litet förvånade, då härolden underrättade oss, att konung Ludvig af Frankrike var knapt en timmas ridt från Peronne och med en liten svit ärnade besöka hertig Carl af Burgund, för att medelst en personlig sammankomst bilägga deras stridigheter.»
»Ni öfverraskar mig, mina herrar», sade Crèvecœur; och likväl öfverraskar ni mig mindre, än ni torde väntat;
