350
ty då jag senast var på Plessis-les-Tours, lät kardina Balue, som var gramse på sin herre och i själ och hjerta är burgundiskt sinnad, mig förstå, att han trodde sig så kunna inverka på konungens svaga sidor, att denne skulle låta förleda sig till att med hänseende till Burgund försätta sig i ett sådant läge, att hertigen helt och hållet skulle kunna diktera fredsvilkoren; men jag kunde aldrig ana, att en så gammal räf som Ludvig kunde lockas att af sig sjelf gå i fällan. Nå, hvad sade de burgundiske rådsherrarne?»
»Som ni väl kan förstå», svarade d'Hymbercourt, »talades det mycket om den tro och heder, som böra bevaras, och föga om den fördel, som kunde vinnas genom ett sådant besök; ehuru det var tydligt, att de allesammans nästan uteslutande tänkte på det senare och endast voro ängsliga att hitta på någon utväg att rädda skenet.»
»Och hvad sade hertigen?» fortfor grefve Crèvecœur.
»Han talade kort och rakt på saken som vanligt», svarade Comines. ’Hvilken af er var det’, frågade han ’som var närvarande vid sammankomsten mellan mig och min kusin Ludvig efter slaget vid Mont l'Hery[1], då jag var nog obetänksam att, åtföljd af endast tio personer, följa honom tillbaka inom Paris' förskansningar och sålunda lemna min person i hans våld?’ Jag svarade att de fleste af oss varit närvarande, och att ingen någonsin skulle kunna förgäta den förskräckelse, det behagat honom att förorsaka oss. ’Godt’, sade hertigen, ’ni förebrådde mig min dårskap, och jag erkände för er, att, jag handlat som en lättsinnig pojke, och jag inser äfven, att som min far, glorvördig i åminnelse, då ännu lefde, så hade inte slägting Ludvig då mindre fördel att bemäktiga sig min
- ↑ Efter slaget vid Mont l'Hery år 1465 hade Carl, då för tiden ännu blott grefve af Charolais, en sammankomst med Ludvig under Paris' murar, hvarvid bådadera endast hade några få personer i sitt följe. De båda prinsarne stego af och gingo till fots vidare, stadda i ett så ifrigt samtal, att Carl alls icke märkte det farliga i sin belägenhet. Han åtföljde Ludvig, som återvände till Paris, öfver utanverken och en fästningsgraf, ehuru blott fem eller sex af hans folk ännu följde honom. De som qvarstannade blefvo helt oroliga, då de drogo sig till minnes, att Carls farfar vid ett dylikt tillfälle blifvit mördad i Montereau, men Carl återvände med en hedersvakt, som Ludvig gifvit honom med sig.