person, än jag nu kunde ha genom att försäkra mig om hans; men icke förty skall min kunglige frände bli kungligt välkommen, om han vid närvarande tillfälle kommer hit i samma hjertats enfald, hvari jag då handlade. Skulle han åter mena att genom detta skenbara förtroende blända och insöfva mig, tills han hunnit utföra någon af sina politiska planer, då, vid St. Georg af Burgund, må han då se sig noga före!’ Med dessa ord strök han upp sina mustascher och stampade i golfvet, samt befalde oss alla stiga till häst för att emottaga ett så utomordentligt besök.»
»Och ni råkade följaktligen kungen?» genmälte grefve Crèvecœur. »Miraklernas tid är ej ännu förbi! Hurudant var hans medfölje?»
»Så fåtaligt som möjligt», svarade d'Hymbercourt; »endast ett tjog eller par af hans skotska lifvakt, samt några riddare och adelsmän vid hans hof, bland hvilka hans astrolog Galeotti var den mest lysande figuren.»
»Den karlen», sade Crèvecœur, »står i något slags beroende af kardinal Balue, och det skulle ej förvåna mig, om han haft sin andel i att förmå konungen till detta steg af tvifvelaktig statsklokhet. Var det ingen med af den högre adeln?»
»Jo, Hans höghet af Orleans och Dunois», svarade Domines.
»Jag skall pröfva en dust med Dunois, hvad det än må kosta», sade Crèvecœur. »Men det lät ju, som om både han och hertigen fallit i onåd och sutte i fängelse.»
»De sutto båda arresterade på slottet Loches, detta förtjusande förlustelse-ställe för den franska adeln», sade d'Hymbercourt; »men Ludvig har släppt ut dem för att hafva dem med sig, eller kanske för att slippa lemna Orleans efter sig. Hvad det öfriga medföljet beträffar, så tror jag, att hans goda vän, bödels-marskalken, jemte ett par af hans folk, samt hans barberare Olivier, kunna anses för de mest betydande personligheterna — och hela sällskapet var så torftigt utrustadt, att man, vid min ära, skulle kunnat taga konungen för en gammal ockrare, som, åtföljd af en hop rätts-betjenter, var ute för att indrifva sina osäkra fordringar.»
»Och hvar bor han?» sade Crèvecœur.
