af ett personligt besök. Iklädd sin hertigliga mantel och ridande i spetsen för sina förnämsta riddare och ädlingar, begaf han sig åstad i ett lysande tåg för att emottaga Ludvig XI. Hans svit rent af strålade af guld och silfver; ty sedan engelska hofvets rikedom uttömts genom krigen mellan York och Lancaster, och Frankrikes ståt inskränkts genom dess monarks hushållsaktighet, var burgundiska hofvet vid den tiden det praktfullaste i Europa. Ludvigs svit var deremot fåtalig och jemförelsevis tarflig, och konungens eget yttre, då han uppträdde i trådsliten mantel och med sin vanliga gamla högkulliga hatt, fullsatt med helgonbilder, gjorde kontrasten än märkligare. Intrycket blef till och med nästan groteskt, då hertigen, dyrbart klädd i krona och mantel, kastade sig af sin ädla stridshäst, och, nedfallande på ett knä, erbjöd sig att hålla stigbygeln, medan Ludvig steg af från sin lilla passgångare.
Helsningen mellan de två potentaterna var naturligtvis lika så uppfyld af låtsade vänskaps- och höflighetsbetygelser som den saknade all uppriktighet; men hertigens lynne gjorde det svårare för honom att i röst, tal och skick iakttaga det yttre skenet, medan hvarje slags förställning tycktes så införlifvad med konungens natur, att äfven de, som bäst kände honom, ej kunde hafva urskilt det skenbara från det verkliga.
Den mest träffande jemförelsen, vore den blott ej ovärdig två så höga herskare, skulle kanske vara att tänka sig konungen som en främling, hvilken, fullkomligt förtrogen med alla hundslägtets vanor och anlag, för någon särskild afsigt önskar blifva vän med en stor, argsint bandhund, som misstänker honom och som är färdig att rusa på honom vid första tecken till misstroende. Bandhunden morrar inom sig, reser borsten, visar tänderna, men skäms likväl att springa löst på en person, som tyckes så vänlig och tillitsfull. Djuret tål derför hans smekningar, hvilka likväl äro långt ifrån att blidka det, och lurar blott på den ringaste anledning, som i hans egna ögon kan rättfärdiga honom för att hoppa sin vän i strupen.
Konungen märkte otvifvelaktigt af hertigens osäkra röst, tvungna skick och häftiga åtbörder, att han hade en
