Sida:Quentin Durward 1877.djvu/398

Den här sidan har korrekturlästs

356

kinkig roll att spela, och kanske ångrade han mer än en gång att någonsin hafva åtagit sig den; men ångern kom för sent, och det enda, som återstod honom, var denna ojemförliga förmåga att leda menniskor, som knappt någon egt i högre grad än han.

Det beteende, Ludvig iakttog mot hertigen, liknade ett välvilligt hjertas utgjutelse i ett ögonblick af uppriktig försoning med en ärad och bepröfvad vän, från hvilken han varit aflägsnad genom några tillfälliga omständigheter, hvilka lika snart blifvit glömda som undanröjda. Konungen tadlade sig, för det han ej förr tagit detta afgörande steg, för att genom ett sådant förtroendebevis öfvertyga sin käre frände, att misshälligheter, som egt rum dem emellan, vägde mindre än intet i hans hogkomst, mot den välvilja han åtnjutit såsom landsflyktig från Frankrike. Han talade om den gode hertigen af Burgund, såsom Philip, hertig Carls fader, vanligen kallades, och anförde tusentals exempel på hans faderliga vänskap.

»Jag tror, kusin», sade han, »att er far höll nästan lika mycket af mig som er; ty jag mins ännu rätt väl, hur den gode hertigen, då jag händelsevis råkat gå vilse under ett jagtparti, vid min återkomst bannade er, för det ni lemnat mig qvar i skogen, liksom ni varit liknöjd om en äldre broders säkerhet.»

Hertigens af Burgund drag voro af naturen stränga och sträfva, och då han nu försökte att le, för att derigenom uttrycka ett höfligt instämmande i konungen utsago, låg det någonting verkligen djefvulskt i den grimas han gjorde.

»Du hycklarnas furste», sade han i sin innersta själ; »o, att det stode tillsammans med min heder att påminna dig, huru du vedergält alla välgerningar du rönt af vårt hus!»

»Och dessutom, min käre kusin», fortfor konungen, »om skyldskapens och tacksamhetens band ej äro tillräckliga att fästa oss vid hvarandra, så hafva vi ju äfven den andliga slägtskapens; ty jag är ju gudfar åt er sköna dotter, Maria, hvilken är mig lika kär som någon af mina egna döttrar, och då helgonen (hvilkas heliga namn vare prisade) sände mig en liten telning, hvilken vissnade