»Om jag bara har få man att kommendera», sade Crawford, »så är det så mycket nödigare att jag håller gunstig herrarne i tillbörlig tukt, och om den här saken kommer att sluta med kalasande eller fäktande, det vet Gud och ers majestät bättre än gamla John Craword.»
»Ni anar väl ingen fara?» sade konungen hastigt, i det han sänkte rösten till en hviskning.
»Nej, det gör jag ej», svarade Crawford, »ehuru jag önskar jag gjorde det; ty, som gamla grefve Tineman[1] brukade säga, anad fara kan alltid bli afvärjd fara. — Lösen för natten, om ers majestät behagar?»
»Låt den bli Burgund, till ära för vår värd och för ett fluidum som ni älskar, Crawford.»
»Jag har ingenting att invända hvarken mot hertigen eller drycken af detta namn», sade Crawford, »alltid väl förståendes att båda äro ärliga. God natt, ers majestät!»
»God natt, min redliga skotte», sade konungen och gick in i sina rum.
Vid dörren till kammaren stod Balafré posterad. »Följ mig», sade konungen, då han gick förbi honom, och bågskytten, lik en mekanisk figur, hvilken tryckningen på en fjeder förlänat rörelseförmåga, skred bakefter honom in i rummet och stod sedan stilla och afvaktade, tyst och orörlig, konungens befallning.
»Har ni hört något från den vandrande paladinen, er syterson?» sade konungen; »ty, vi ha förlorat honom ur sigte, alltsedan han, lik en ung riddare, hvilken begifvit sig ut på sina första äfventyr, sände oss hem två fångar såsom förstlingen af sina ridderliga idrotter.»
»Jag har hört någonting derom, sire», sade Balafré, »och jag hoppas ers majestät må tro, att om han handlat orätt, så var det ingalunda till följd af mina lärdomar eller mitt exempel, då jag aldrig varit så djerf att kasta någon af ers majestäts lysande ätt ur sadeln, ty jag vet bättre, hvad som tillkommer min ställning och —»
»Tyst med det», sade konungen; »er systerson gjorde i det fallet endast sin pligt.»
- ↑ En grefve af Douglas, benämnd Tineman.
