368
gen och han skildes derefter från hvarandra med ömsesidig tillfredsställelse.
Sedan astrologen gått, kastade Ludvig sig i en stol, i ett synbart tillstånd af stor utmattning, och afskedade hela sin uppvaktning, utom Olivier, hvilken tyst och beställsamt smög sig omkring honom och hjelpte honom att gå till sängs.
Medan konungen mottog detta bistånd, var han mot vanan så tyst och passiv, att Olivier förundrade sig öfver denna ovanliga förändring i hans beteende. De sämsta menniskor hafva ofta någonting godt uti sig — röfvare visa sin anförare trohet, och mången med nådevedermälen öfverhopad gunstling erfar någongång en skymt af verkligt deltagande för den monark, han har att tacka för sin upphöjelse. Äfven Olivier le Diable, eller le Mauvais, eller hvilket annat namn eljest på grund af hans dåliga egenskaper må hafva tillagts honom, var dock ej någon så förkroppsligad satan, att han ej erfor någon gnista af tacksamt deltagande för sin herre i den ovanliga belägenhet, hvari denne var försatt, och vid ett tillfälle, då hans välfärd stod på spel och hans krafter voro i så hög grad uttömda.
Sedan han en stund under tystnad gjort konungen alla de tjenster, som en kammartjenare vanligen förrättar, frestades han slutligen att säga till honom, med den frihet, som hans beherskares öfverseende vid dylika tillfällen tillät honom: »tête-dieu, sire, ni ser ut, som om ni förlorat en batalj, och likväl har jag, som hela dagen varit vid er sida, aldrig sett er så tappert behålla fältet.»
»Fältet!» sade Ludvig uppblickande och åter antagande sitt vanliga sarkastiska uttryckssätt; »Pasques-dieu, vän Olivier, säg att jag behållit banan i en tjurfäktning; ty en blindare, envisare och obändigare best än vår kusin af Burgund, har aldrig funnits, utom i en skapnad af en murcisk tjur, som blif vit uppfödd för tjurfäktningarne. Godt, låt gå för det — jag jägtade honom duktigt; — gläd dig emellertid med mig, Olivier, att mina planer i Flandern ej lyckats, hvarken beträffande de der två vandrande prinsessorna de Croye eller i Lüttich — du förstår mig?»
»Nej, sannerligen jag det gör, sire», svarade Olivier; »det är omöjligt för mig att lyckönska ers majestät till
