ligt för mig — hvilket äfven varit fallet, ehuru på ett helt annat sätt än jag väntat; ty ehuru stjernorna förutsäga allmänna resultat, så tiga de likväl rörande de medel, hvarigenom dessa åstadkommas och hvilka ofta äro raka motsatsen till hvad vi väntat eller till och med önska. — Men hvarför talar jag om dessa mystèrer med dig, Olivier, som så till vida är värre än din namne djefvulen, som han tror och bäfvar, då du deremot är en otrogen, både mot religion och vetenskap, och äfven kommer att förblifva det, tills ditt öde blifvit uppfyldt, hvilket, efter hvad både din fysionomi och ditt horoskop försäkra mig, kommer att bli medelst galgen.
»Och om det äfven blir så», sade Olivier i en undergifven ton, »så är det derför, att jag varit en alltför trogen tjenare för att tveka att verkställa min kunglige herres befallningar.»
Ludvig utbrast i sitt vanliga sardoniska skratt. — »Bra träffadt, Olivier!» utropade han; »och vid vår Fru, du har rätt, ty jag utmanade dig dertill. Men allvarligt taladt, märker du i det här folkets mått och steg mot oss något, som kan antyda elaka afsigter?»
»Sire», svarade Olivier, »ers majestät och er lärde filosof söka läsa framtiden i stjernorna och de himmelska härskarorna — jag är blott en jordmask och sträcker min uppmärksamhet endast till de föremål som ega gemenskap med mitt kall. Likväl tyckes det mig, som vore det brist på denna ifriga och laggranna uppmärksamhet mot ers majestät, hvilken menniskor visa en välkomen gäst, som står så högt öfver dem. Hertigen föregaf i afton trötthet och följde ers majestät ej längre än ned på gatan, lemnande sina hofmän bestyret att ledsaga er till er boning. Rummen här äro inredda vårdslöst och i hast — tapeterna äro bakvändt upphängda, och i det ena rummet äro figurerna upp och nedvända och stå på hufvudet, medan träden växa med sina rötter uppåt.
»Bah, det är en tillfällighet man får tillskrifva brådskan», sade konungen. »När såg ni mig väl nå'nsin vara nogräknad med dylika bagateller?»
»I och för sig sjelfva förtjena de visst ingen uppmärksamhet», sade Olivier, »utan endast såsom angifvande den grad af aktning, hvari hertigens hofmän märka att
