Hofvet spisade vid detta tillfälle middag i skogen, såsom det var brukligt vid den tidens stora jagtpartier; en anordning, som denna gång var synnerligen angenäm för hertigen, som var angelägen att så mycket som möjligt fritaga sig ifrån den ceremoniösa och vördnadsfulla högtidlighet, hvarmed han eljest nödgades bemöta konung Ludvig. Det fans äfven ett särskildt fall, hvari konungens menniskokännedom missledt honom vid detta märkliga tillfälle. Han trodde, att hertigen skulle känna sig oändligen smickrad af att hafva fått ett sådant bevis på nedlåtenhet och förtroende af sin länsherre ; men han glömde, att hertigdömet Burgunds beroende af franska kronan i hemlighet var en bitter förödmjukelse för en så stolt och mäktig furste som Carl, hvars sannolika syftemål var att upprätta ett oberoende konungarike. Konungens närvaro vid hertigens hof ålade denne furste tvånget att alltid sjelf framstå i den underordnade egenskapen af vasall och fullgöra åtskilliga ceremonier af feodal undergifvenhet, hvilka för en så högdragen person måste synas såsom ett nedsättande af hans värdighet såsom sjelfständig furste, hvilken han eljest vid alla möjliga tillfällen bemödade sig om att upprätthålla.
Men ehuru man kunde undvika mången ceremoni genom att spisa på den gröna gräsmattan, vid jagthornens klang och med all den frihet, en måltid i skogen tillåter, så blef det likväl just derigenom nödvändigt, att aftonen skulle firas med så mycket större högtidlighet.
Befallningar till detta ändamål hade äfven på förhand blifvit gifna, och vid sin återkomst till Peronne fann konungen en bankett anordnad med en slösande prakt, värdig rikedomen hos hans fruktansvärde vasall, hvilken innehade nästan hela Nederländerna, Europas dåvarande rikaste land. Vid öfre ändan af ett långt bord, dignande under guld- och silfverkärl, ända till öfverflöd fylda med de utsöktaste läckerheter, satt hertigen, och till höger om honom på en något mera upphöjd plats än han sjelf, satt hans kunglige gäst. Bakom honom stod på ena sidan hertigens af Geldern son, i egenskap af öfversteförskärare och på den andra Le Glorieux, hans hofnarr, hvilken följde honom nästan öfverallt; ty i likhet med de flesta män af hans hetsiga och obildade karakter dref Carl ända till