378
ytterlighet tidehvarfvets rådande smak för hofnarrar och gycklare, af hvilkas besynnerligheter och sinnessvaghet han erfor samma nöje, som hans skarpsinnigare, men derför ej mer välvilliga rival förskaffade sig genom att gifva akt på menniskoslägtets brister hos dess ädlare individer, i det han fann ämne till löje i »den tappres fruktan och den vises dårskaper»; och om den anekdot, som Brantome berättar, verkligen är sann, att en hofnarr, som råkat lyssna på Ludvig, då denne i en paroxysm af ångerfull fromhet bekänt sin medbrottslighet i den förgiftning, för hvilken hans bror Henrik, grefve af Guyenne, fallit ett offer, följande dagen vid middagsbordet yppade detta för det församlade hofvet, så bör man ej undra på, om denne monark för återstoden af sitt lif blifvit mätt på privilegierade narrars skämt.
Men vid närvarande tillfälle försummade Ludvig ej att gifva akt på hertigens favoritnarr och att yttra sitt bifall åt hans qvicka svar, hvilket hall gjorde så mycket hellre, som han tyckte sig märka, att Le Glorieux’ narraktighet, hur groft den än stundom yttrade sig, dolde en ovanlig grad af denna sluga och qvicka iakttagelseförmåga som vanligen tillhör hans klass.
Tiel Wetzweiler, kallad Le Glorieux, var ej heller någon gycklare af det vanliga slaget. En reslig man med ett vackert utseende, var han utmärkt i många kroppsöfningar, hvilket knapt tyckes kunna stå tillsammans med sinnessvaghet, emedan tålamod och uppmärksamhet erfordrades för deras förvärfvande. Vanligen följde han hertigen på jagt och i fält, och vid Mont-l'hery, der hertigen, sårad i halsen, var i betydlig fara och hardt när att blifva tillfångatagen af en fransk riddare, som fattat tag i tygeln på hans häst, anföll Tiel Wetzweiler så eftertryckligt angriparen, att han kastade honom ur sadeln och befriade sin herre. Kanske blef han sedermera rädd att detta skulle anses såsom en alltför vigtig tjenst för en person af hans klass, och att det skulle ådraga honom ovänner ibland de riddare och ädlingar, som lemnat hofnarren omsorgen om sin herres person — nog af, han föredrog att blifva utskrattad framför att blifva berömd för denna bragd, och skröt så öfverdrifvet öfver sina bedrifter under slaget, att de flesta trodde historien om Carls räddning
