Sida:Quentin Durward 1877.djvu/421

Den här sidan har korrekturlästs
379

vara lika diktad som det öfriga af hans berättelse, och det var vid detta tillfälle han förvärfvade namnet Le Glorieux, eller den Skrytsamme, hvarmed han sedermera alltid utmärktes.

Le Glorieux var mycket dyrbart klädd, men bar blott få af sitt yrkes vanliga utmärkelsetecken, och dessa af en mer antydande än direkt påpekande natur. I stället för att hafva hufvudet rakadt, hade han ett tjockt, långt, lockigt hår, som nedföll under hans mössa och, i förening med ett väl ordnadt och putsadt skägg, prydde ett ansigte, hvilket skulle kunnat kallas vackert, om det ej legat en vild glans i hans öga. En remsa af skarlakansrödt sammet, lindad om hans mösskulle, snarare häntydde på än förestälde den en hofnarr ex professo utmärkande tuppkammen. Hans narrspira af elfenben var som vanligt försedd med en knapp, föreställande ett narrhufvud med åsneöron, men så litet och så fint arbetadt i silfver, att den vid flyktigt påseende kunnat tagas för en embetsstaf af en allvarligare karakter. Dessa voro de enda tecken, hvarpå, man kunde igenkämma hans yrke; i alla andra hänseenden kunde hans drägt täfla med hvilken af de förnämsta hofmäns som helst. På hans mössa var en guldmedalj fäst; omkring halsen bar han en kedja af samma metall, och snitten på hans dyrbara klädning var ej besynnerligare, än de unga kavaljerers, som söka öfverdrifva dagens mod.

Carl, och Ludvig, för att följa sin värds exempel, tilltalade under måltiden ofta denna personlighet, och båda tycktes genom ett hjertligt skratt tillkännagifva sitt nöje öfver Le Glorieux’ svar.

»Åt hvilka äro de der lediga platserna bestämda?» sade Carl till narren.

»En af dem borde åtminstone vara min genom arfsrätt, Carl», svarade Le Glorieux.

»Hvarför det, din lufver?» sade Carl.

»Emedan de tillhöra deras nåder d'Hymbercourt och C des omines, som hafva ridit så långt för att släppa sina falkar, att de glömt bort aftonmåltiden. De som hellre vilja se en falk i flygt, än en fasan på bordet, äro närslägtade med narren, och han bör ärfva stolarne, hvilka äro del af deras lösegendom.»


Quentin Durward.27