visserligen att drifva hertigens raseri till det yttersta, men han lät icke märka någon fruktan och lika litet nedlät han sig till att genom böner blidka det, utan fortfor att betrakta honom med samma lugna och oaflåtliga uppmärksamhet, hvarmed en behjertad man gifver akt på en vansinnigs hotande åtbörder, medveten af att hans egen köld och fattning verka såsom ett omärkligt, men mäktigt band på sjelfva vansinnets raseri.
Crawford kastade på konungens befallning sitt svärd åt Crèvecœur, i det han hade: »tag det, och lycka till i djefvulens namn. Det vanhedrar ej den rättmätige egaren, att han lemnar det ifrån sig, ty vi ha ej haft rent spel.»
»Håll, mina herrar», sade hertigen med bruten stämma, lik en, hvilken vreden nästan beröfvat talförmågan, »behåll era svärd; det är tillräckligt, att ni lofvar att ej begagna dem. — Och ni, Ludvig af Valois, måste anse er fånge, tills ni rentvått er från misstanken att ha anstiftat mord och helgerån. För honom till slottet — till grefve Herberts torn. Låt honom välja sex herrar af sin uppvaktning. Mylord Crawford, er vakt måste lemna slottet och skall blifva anständigt inqvarterad på annat ställe. Upp med hvarje vindbrygga och ned med hvarje fällgaller! Låt besätta stadsportarne med tredubbla vakter. Drag flottbryggan till högra sidan af strömmen. Kringränn slottet med mina svarta walloner, och tredubbla skiltvakterne på hvarje post! Ni, d'Hymbercourt, är ansvarig för att patruller till häst och fot göra sin rund i staden, hvar halftimme under natten och hvar timme i morgon, — om denna åtgärd då alls är behöflig; ty det är sannolikt, att vi komma att förfara skyndsamt i denna sak. Haf noga akt på Ludvigs person, så kärt ni håller ert lif?»
Med dessa ord sprang han upp från bordet med förbittrad brådska, slungade en blick af dödlig fiendskap på konungen, och rusade ut ur rummet.
»Mina herrar», sade konungen, blickande omkring sig med värdighet, »sorgen öfver hans bundsförvandts död har bragt er furste utom sig, och jag hoppas ni bättre känner pligt såsom riddare och adelsmän, än att understöda honom i hans förrädiska våldsamhet emot sin länsherres person.»
