Den här sidan har korrekturlästs
389
skulle knapt kunnat sammankalla en sådan synod, eller bättre passat att presidera ibland dem.»
Narren, för hvilken allt var tillåtet, fattade förtroligt grefvens arm och följde med honom, medan han under stark bevakning, men med iakttagande af alla yttre vördnadsbetygelser, förde konungen till hans nya boning[1].
- ↑ Tilldragelsen är så till vida historisk, som Ludvig verkligen sändt agenter till lütticharne för att reta dem till uppror mot deras länsherre, hertigen af Burgund, och till mordet på biskopen. Han var likväl icke förberedd på, att lütticharne skulle gå till väga med sådan skyndsamhet. Då Carl erhöll underrättelse om upproret och biskopens tillfångatagande (icke om hans mord, ty detta, som förut nämdt är, egde först rum långt senare) befann sig Ludvig just hos honom i Peronne, dit han med fulländadt hyckleri begifvit sig. Hade han icke förstått att muta Carls gunstlingar, så skulle död eller afsättning varit den oundvikliga följden af hans förbländning. Carl tvang honom att i egen person i spetsen för sina trupper kämpa mot de af honom uppviglade upproriske och lät den vidskeplige despoten aflägga ed på ett krucifix, tillhört Carl den Store och hvilket han tillskref en synnerlig helighet.
