398
ett i sten groft uthugget krucifix, hvilket kanske blifvit ditsatt som en åminnelse af det dåd som föröfvats derinnanför. Konungen fäste sina ögon på denna sinnebild, liksom ärrade han knäböja framför densamma, men hejdade sig tvärt, liksom han velat tillämpa den verldsliga politikens grundsatser på denna välsignade bild och ansett det förmätet att nalkas den, utan att förut hafva förvissat sig om något favorit-helgons särskilda bemedling. Han vände sig derför ifrån krucifixet, som vore han ovärdig att skåda det, och utvalde bland de helgonbilder, med hvilka hans hatt var prydd, en som skulle föreställa vår Fru af Clery, framför hvilken han knäföll och gjorde följande utomordentliga bön, hvari man bör märka, att råheten af hans vidskepelse förledde honom att till en viss grad betrakta jungfrun af Clery såsom en annan person än vår Fru af Embrun, vid hvilken han ofta aflade sina löften.
»Hulda jungfru af Clery!» utropade han, hopknäppande händerna och slående sig för bröstet, »Nådens välsignade moder! Du som är allsmäktig hos den Allsmäk, haf förbarmande med mig, arma syndare! Visserligen har jag någongång försummat dig för din högtlofvade syster af Embrun; men jag är en konung, min makt är stor, min rikedom gränslös; och om äfven så ej vore, så skulle jag förr fördubbla saltskatten på mina undersåtar än ej betala min skuld till er båda. Upplåt dessa jerndörrar — igenfyll dessa förfärliga grafvar — led mig som en moder sitt barn utur denna hotande fara! Om jag gifvit din syster grefskapet Boulogne till everldelig ego, så eger jag ju likväl makt att gifva äfven dig bevis på min tillgifvenhet. Du skall få det stora och rika landskapet Champagne, hvars vingårdar skola aflemna sitt öfverflöd i ditt kloster. Jag hade väl lofvat denna provins åt min broder Carl, men han är, som du vet död — förgiftad af den nedriga abboten af St. Jean d'Angely, hvilken jag skall straffa, om Gud förunnar mig lifvet! Jag har lofvat detta en gång förr, men denna gången vill jag hålla ord. Om jag också haft någon vetskap om denna förbrytelse, så tro mig, huldaste herskarinna, att det endast var derför, att jag ej visste något bättre sätt att dämpa oroligheterna i mitt rike. O, tillräkna mig ej
