Sedan konungen dragit sig tillbaka till sin sängkammare, och gruppen lagt sig till hvila i salen, fortfor general-profossen att betrakta astrologens ståtliga figur, alldeles såsom en bandhund sneglar på ett köttstycke, hvilket kocken undanryckt hans käftar, medan hans drabanter half högt meddelade hvarandra sina karakteristiska känslor.
»Den stackars förblindade hexmästarn», hviskade Trois-Eschelles, med en min af medömkan och andelig salvelse till sin kamrat, »har gått miste om det vackraste tillfälle att försona några af sina skändliga hexerier genom att dö medelst den välsignande St. Francisci rep, och jag hade verkligen tänkt lemna den beqväma snaran om halsen på honom, på det den onde ej skulle få makt med hans olyckliga lekamen.»
»Och jag», sade Petit-André »har gått miste om det, bästa tillfälle att utröna, huru mycket ett tresnodt rep ger töjd för en adertonpunds-vigt. Det skulle ha varit ett ypperligt experiment i vår väg, och den glada gamla heders-pojken skulle ha dött så ledigt!»
Under denna dialog sneglade Galeotti, från den plats han intagit midt emot den stora spiseln, misstroget på den omkring densamma församlade gruppen, och stack handden innanför vesten för att förvissa sig om, att fästet till en skarp tve-eggad dolk, som han alltid bar på sig, var till hands; ty såsom vi redan nämnt, var han, ehuru numera något ovig, en kraftfull, athletisk man, som väl förstod att sköta sitt vapen. Förvissad att hafva denna trogna försvarare hos sig, framtog han derefter från sin barm en pergaments-rulle, fullskrifven med grekiska bokstäfver och kabbalistiska tecken, samt makade tillsammans bränderna på eldstaden, hvilka uppflammade, så att han kunde urskilja anletsdragen och ställningarna hos alla, som sutto eller lågo omkring honom — den skotska krigaren i sin djupa sömn, med drag, lika orörliga som hade de varit gjutna i brons — Olivier, som, blek och orolig, än låtsade sofva, än öppnade ögonen och än plötsligt upplyfte hufvudet, som om han blifvit stungen af någon inre ångest, eller väckt af något aflägset buller — profossen, som med sin missnöjda, vilda blodhund-fysionomi, såg ut
