TRETTIONDE KAPITLET.
Ovisshet.
Liksom en båt på vreda böljors rygg,
Än höjd, än sänkt, så vackla våra rådslag.
Gammalt skådespel.
m den natt, Ludvig tillbragt, varit full af oro
och ängslan, så hade den varit det än mer
för hertigen af Burgund, som på långt när
ej egde samma herravälde öfver sina passioner
som Ludvig, utan tvärtom var van att låta dem oinskränkt
bestämma sina handlingar.
Efter tidens sed delade två af hans förnämsta och förtrognaste rådgifvare, d'Hymbercourt och des Comines, hans sängkammare, der man tillagat bäddar för dem nära furstens säng, och aldrig hade deras närvaro varit nödvändigare än denna natt, då hertigens själ, söndersliten af sorg, vrede och hämdlystnad, men på samma gång af en hederskänsla, som förbjöd honom att missbruka sin kungliga gästs ställning, liknade en i utbrott stadd vulkan, hvilken utkastar hela bergets innehåll, sammansmält till en enda glödande massa.
Han vägrade att afkläda sig och tillbragte natten under oupphörliga utbrott af de våldsammaste sinnesrörelser. Under några af dessa anfall talade han så oredigt och snabt till sin uppvaktning, att de allvarsamt började frukta för hans förstånd. Han talade om den mördade biskopens af Lüttich förtjenster och godhjertenhet, samt erinrade sig alla de bevis på vänskap och förtroende, som blifvit vexlade dem emellan, tills han arbetat sig in i en
