426
i den djupaste bedröfvelse öfver den ovisshet, hvari hon sväfvar om sin slägtinges, grefvinnan Hamelines öde, samt öfver hvad som förestår henne sjelf, för det hon undandragit sig sin länsherres beskydd; ty hertig Carl är ej den, som med likgiltighet betraktar ett intrång i sina öfverherrliga rättigheter.»
Underrättelsen att den unga grefvinnan befann sig i Carls händer, gaf en ny bitterhet åt Ludvigs betraktelser. Han insåg fullkomligt, att hon, genom att yppa de intriger, han användt för att förmå henne och hennes tant att begifva sig till Frankrike, kunde framskaffa de bevis, han trodde sig hafva undanröjt genom Zamet Maugrabins afdagatagande och hvilka han ganska väl visste skulle kunna skaffa hertigen af Burgund förevändning att ända till det yttersta draga fördel af hans närvarande läge.
Ludvig samtalade, högeligen bekymrad, om dessa saker med herr des Comines, hvars skarpsinnighet och politiska talanger mera lämpade sig för Ludvigs lynne, än Crèvecœur rättframma, krigiska karakter, eller d'Hymbercourts feodala högdragenhet.
»Dessa jernbehandskade soldater, min kära Comines, sade han till sin blifvande historieskrifvare, »borde aldrig få inträda i en konungs kabinett, utan stanna i förmaket tillsammans med hillebarder och bardisaner. Deras händer äro visserligen skapta till vårt gagn, men den monark, som vill använda deras hufvud till något bättre, än att tjena till städ för hans fienders svärd och stridsklubbor, liknar narren, som skänkte sin älskarinna ett hundkoppel till halsband. Det är med sådana som du, Philip, hvilkas ögon äro begåfvade med denna snabba och skarpa blick, som genomtränger tingens yta, som furstar borde dela sitt rådsbord, sitt kabinett — hvad säger jag? — sin själs hemligaste gömslen.»
Des Comines, sjelf begåfvad med ett genomträngande förstånd, var naturligtvis smickrad öfver den skarpsinnigaste furstes i Europa bifall, och han kunde ej så fullkomligt dölja sin inre tillfredsställelse, att ju Ludvig ej varseblef, att han gjort något intryck på honom.
»Jag skulle önska», fortfor han, »att jag egde en sådan tjenare, eller, rättare sagdt, att jag vore värdig att ega en sådan. Jag hade då ej varit i denna olyckliga belägen-
