het, hvilken jag det oaktadt knapt skulle ångra om jag blott kunde upptäcka något medel att tillförsäkra mig en så utmärkt statsmans tjenster.»
Des Comines svarade, att sådan den var, stod hela hans förmåga till hans allra-kristligaste majestäts tjenst, likväl alltid med förbehåll af den trohet, han var skyldig sin rättmätige herre, hertig Carl af Burgund.
»Och är jag den, som skulle kunna vilja förleda er att förråda denna trohet?» sade Ludvig patetiskt. »Ack, är jag nu ej sjelf i fara, derför att jag hyst för stort förtroende till min vasall? Och kan väl den feodala trohetens sak vara heligare för någon än för mig, hvars räddning beror på ett vädjande till densamma? — Nej, Philip des Comines, fortfar att tjena Carl af Burgund, och ni tjenar honom bäst genom att bringa åstad en billig förlikning mellan honom och Ludvig af Frankrike. I det ni så gör, tjenar ni oss båda, och en åtminstone skall bli tacksam. Jag har hört att er aflöning här vid hofvet knapt uppgår mot öfver-falkenerarens, och sålunda skulle en af de visaste statsmäns i Europa tjenster ställas i jembredd med, eller snarare skattas lägre än en mans, som föder och sköter roffoglar! Frankrike har vidsträckta länderier — dess konung saknar ej guld. Tillåt mig, min vän, att rätta detta skamliga missförhållande. Medlen äro ej långt borta — unna mig blott att använda dem.»
Vid dessa ord framtog konungen en tung penningpåse; men des Comines, mera grannlaga än de fleste af den tidens hofmän, afslog tillbudet, i det han förklarade sig fullkomligt nöjd med sin furstes frikostighet och försäkrade Ludvig, att hans önskan att tjena honom ej kunde ökas genom mottagandet af någon sådan skänk, som den han erbjudit honom.
»Sällsynte man!» utropade konungen; »tillåt mig omfamna sin tids ende hofman, hvilken på en gång är skicklig och obesticklig. Visdom är önskvärdare än det finaste guld, och tro mig, Philip, jag hyser mera förtroende till din välvilja i denna knipa, än till det köpta biståndet af så många andra, hvilka mottagit mina gåfvor. Jag vet, att ni ej kommer att råda er herre till att missbruka ett sådant tillfälle, som ödet, eller för att tala fullt uppriktigt, min egen dårskap, förskaffat honom.»
