432
»Nämn ej honom!» utropade Ludvig, gifvande vika, eller åtminstone låtsande gifva vika, för en oemotståndlig ingifvelse, som kom honom att glömma den varsamhet, han vanligen iakttog i sitt språk; »Carl af Burgund är ovärdig er tillgifvenhet. Han, som kan skymfa och slå sina rådgifvare — han, som kan utmärka den visaste och trognaste bland dem med det skymfliga namnet Stöfvelknekt!» —
Philip des Comines’ vishet hindrade honom ej ifrån att hafva en hög tanke om sin egen personlighet, och han blef så bestört öfver de ord, hvilka konungen, som det tycktes, yttrade i utbrottet af en häftighet, som kom honom att glömma höflighetens fordringar, att han endast kunde svara genom upprepandet af ordet Stöfvelknekt. »Det är ej möjligt att min herre hertigen kan så hafva benämnt en tjenare, som varit vid hans sida alltsedan han lärt sitta till häst — och det för en främmande monark till på köpet! Det är omöjligt!»
Ludvig såg genast det intryck han gjort, och undvikande både den beklagande tonen, hvilken kunnat anses förolämpande, och den deltagande, som kunnat synas tillgjord, sade han på en gång okonstladt och med värdighet: »mina missöden göra, att jag glömmer min belefvenhet, eljest skulle jag väl ej kunnat säga er, hvad som alltid måste vara obehagligt för er att höra. Men ni har beskylt mig för att hafva yttrat omöjligheter, och det rör min heder. Emellertid måste jag underkasta mig denna beskyllning, såvida jag ej berättar er de omständigheter, hvilka hertigen, skrattande så att tårarne kommo honom i ögonen, angaf såsom ursprunget till detta skymfliga öknamn, med hvars upprepande jag ej vidare vill såra era öron. Det hände sig så, att ni, des Comines, var på ett jagtparti med hertigen af Burgund, och då han efter slutad jagt stigit af hästen, bad han er hjelpa sig afdraga stöflarne. Möjligen läsande i era blickar en öfver en så förödmjukande behandling ganska naturlig förtrytelse, befalde han er att i er ordning sätta er och gjorde er samma tjenst, som ni nyss gjort honom. Men förargad öfver, att ni tagit honom på orden, hade han ej väl afdragit den ena stöfveln, förrän han slog er i hufvudet dermed, tills ni blödde, i det han utfor mot oförskämd-
