6
afgörande, och bragte den franska monarkien på förderfvets brant. I dylika fall händer det för det mesta, att den slugaste generalen af de två vinner de verkliga fördelarne, ehuru kanske ej den krigiska äran af det omtvistade slagfältet. Ludvig, som i bataljen vid Montl'hery visat stor personlig tapperhet, förstod att genom sin klokhet draga lika stor fördel af detta oafgjorda fältslag, som af den fullkomligaste seger. Han drog ut på tiden, tills fienden brutit upp sitt läger, och ådagalade så mycken talang i att utså oenighet mellan dessa stormakter, att deras så kallade förbund »för Allmänt väl», hvars egentliga syftemål var, att, med bibehållandet af det yttre skenet, omstörta hela franska monarkien, upplöste sig, för att aldrig mer återuppstå på ett så fruktansvärdt sätt. Befriad från all fruktan för England, som var sönderslitet af de mellan husen York och Lancaster pågående borgerliga krigen, sysselsatte sig Ludvig nu under några år med att, lik en känslolös, men skicklig kirurg läka statens sår, eller snarare att, än genom milda medel, än genom användandet af eld och stål, hämma den dödliga kräfta hvaraf den var angripen. Ur stånd att helt och hållet stäfja fri-kompaniernas stråtröfverier och adelns strafflösa förtryck, sökte han att åtminstone mildra detta onda och lyckades småningom att genom outtröttlig ihärdighet i någon mån öka sin egen kungliga myndighet och minska deras makt, som motarbetade densamma.
Emellertid var konungen af Frankrike ännu alltid omgifven af tvifvel och faror; ty ehuru förbundet »för Allmänt väl» till viss grad var sprängdt, fans det likväl ännu till, och kunde, lik en sönderstyckad orm, återförenas och blifva farligt på nytt. Den största faran låg likväl i hertigens af Burgund tillväxande makt; denne hertig var nämligen då för tiden en af Europas mäktigaste furstar, och förlorade föga i rang genom det tvetydiga beroende, hvari hans hertigdöme befann sig till kronan Frankrike.
Burgunds hertigliga krona bars då af Carl, för sitt till vansinne gränsade mod benämnd den Djerfve, eller rättare den Oförvigne, och han brann af begär att utbyta den mot en sjelfständig kunglig krona. Denne hertigs karakter utgjorde en i alla hänseenden fullkomlig motsats till Ludvig XI:s.
