440
tiders vishet, kan lära mig, huru man skall blifva stor utan att upphöra att vara dygdig.»
»En svår uppgift, som få hafva löst», sade historieskrifvaren; »men som likväl står i de furstars förmåga, som vilja sträfva derefter. Gör er emellertid beredd, sire; ty det dröjer ej länge, innan hertigen är här.»
Ludvig blickade länge efter Philip, sedan han lemnat rummet, och utbrast derefter i ett bittert skratt. »Han talade om att fiska — jag har skickat honom hem som en forell, som vederbörligen sväljt kroken. Och han tror sig vara dygdig, derför att han ej tog några mutor, utan åtnöjde sig med smicker och löften samt nöjet att få hämnas sin sårade fåfänga! Han är blott så mycket fattigare, derför att han vägrade mottaga mina penningar — ej en smula ärligare. Han måste bli min likväl, ty han har det slugaste hufvudet bland dem alla. Men nu till en ädlare fångst! Jag måste nu modigt gå emot den leviathan, Carl, som kommer simmande hit och vräker upp djupet framför sig. Jag måste liksom en bäfvande skeppare kasta ett fat öfver bord för att sysselsätta honom; men det blir väl också en gång min tid, då jag kan komma i tillfälle att slunga min harpun i hans inelfvor!»
